Etikettarkiv: lord Peter Wimsey

61. The Yard

the-yard Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

Brewery 4 En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

waterstones Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

18. Charlie

När jag återvänt till Wales frisk och kry efter min skidutflykt fick en av punkterna på min priolista oväntad skjuts framåt. Nämligen den inte helt oväsentliga detaljen bostad. En väninna ringde och erbjöd mig att hyra ett rum hos hennes farbrors änka i Fairwater. Jag fick intrycket att det var någon tid sedan farbrodern dog men när vi hälsade på var huset fortfarande fullt med blommor från begravningen.

Först var jag skeptisk. Jag hade vant mig och trivdes med ungkarlarna på Railway street i Splott. Splott var heller inte lika illa som det var tidigare. Enligt en infödd taxichaufför som jag diskuterade saken med fanns på 1980-talet ett lokalt skämt.
– Det värsta som kan hända är två veckors semester.
– Vadå, två veckors semester, det är väl kanon?
– Två veckors semester i Splott.

millenium-stadium-1 För några år sedan skulle jag aldrig vid mina sinnens fulla bruk satt en fot i Splott. Det skedde heller aldrig. Med ett minnesvärt undantag som möjligen faller under det där med bruk av sina sinnen. Det var under, eller snarare efter, VM‑finalen i rugby. Den spelades på Cardiff Millennium stadium som tar 75 000 personer. Det var långt ifrån tillräckligt, därför hade det också byggts upp en by av öltält i slottsparken som svalde ytterligare sisådär 100 000 personer. Ändå var samtliga pubar fulla och då är Cardiff en av de pubtätaste städerna i världen. Jag tillbringade matchen inklämd under en teveskärm i en pub där alla sjöng och hejade oavsett vilket lag som gjorde mål. Jag var där med Gaz och hans killkompisar. Hela tiden var det någon som langade omkring nya ölglas och jag tyckte det var för trångt för att stå med ett glas i handen så jag skickade tillbaka dem i samma takt. Tomma. Efter finalen fortsatte vi till nästa pub och till nästa osv. Någonstans tappade jag bort Gaz men hängde på några av de andra killarna även om jag aldrig sett dem tidigare. Efter ett par pubar så började någon prata om Charlie, var jag intresserad?
– Jajamänsan!
Vi gick hem till någon, jag tror det var någonstans i Splott. Jag blev väldigt besviken när ingen lång mörk attraktiv karl som lystrade till namnet Charlie dök upp, det där vita pulvret var inte intressant.

plastskidbacke Livet i Splott må vara intressant men jag kunde inte bo på nåder hos Squid i evighet. Därför tackade jag efter en stunds betänketid ja till erbjudandet att flytta till Fairwater. Fairwater är en av de fiina förorterna och huset en stor friliggande tegelvilla. Trädgården är kanske inte så stor men välansad med västhus och magnoliaträd. En trädgårdsmästare såg till detta medan insidan sköttes om av en städtant. Före flytten förknippade jag mest Fairwater med en vägskylt till en plastskidbacke, ett fenomen som förundrat mig. Skidbacken syntes dock inte till från huset. Däremot fans det en Valley trains station precis om knuten. Eftersom de flesta i den fina förorten har tjusiga bilar (plural) gick tågen dock bara en gång i timmen och inte alls på söndagar.

Mitt nya rum var en brittisk dröm i crème, laxrosa och spets. Ena väggen upptogs av en rad platsbyggda garderober med spröjsade crèmefärgade spegeldörrar. I mitten tronade en stor säng, överkastet matchade de blommiga chintzgardinerna i fönstren perfekt. Stilen gick igen i arrangemanget av små spetsklädda lådor på den crèmefärgade byrån. Kunde inte riktigt identifiera allt, men en låda innehöll definitivt en kleenexförpackning under spetsen.

Första kvällen var som alltid svår när man är inneboende. Har man hyrt ett rum eller en del av ett hus? Var jag påtänkt som sällskapsdam åt Glenys? Skulle jag hålla mig till mitt rum, lägga mig i sängen och titta på den lilla teven eller gå ner i de allmänna utrymmena? Var jag osocial om jag satte mig i det inglasade uterummet och tittade på den teven? Slutade med att jag satte mig i gästsoffan och stirrade rakt fram. Teven erbjöd första avsnittet av en mysko serie, det verkade vara begravningar och folk som födde barn om vartannat. Den tog sig efterhand, visade sig handla om kärleksaffären mellan en begravningsentreprenör och en barnmorska. Glenys erbjöd sig vara inspelningsbackup åt mig så att jag inte riskerade missa något avsnitt.

En försiktig konversation tog vid. Fick reda på att Glenys spelade bridge och var intresserad av klockringning (kyrkklockor, sådant som Lord Peter Wimsey ägnar sig åt i The Nine Tailors). I ett tidigare liv hade hon arbetat med ölutskänkningstillstånd. En riktig pubexpert alltså. Intervjuade henne om pubarna i området. Informationen var dock nedslående, bara pubar med stamklientel av äldre herrar. Inget att rekommendera.

fairwater-3 Dagen efter uppenbarade sig den bästa aspekten av den nya boendesituationen: en dusch. Visserligen i form av en sk power shower. Ordet power kan ge felaktig association till kraft och rikliga mängder varmt vatten. Inget kan vara mer felaktigt. Mängden varmt vatten är helt beroende på storleken på tillhörande behållare och hastigheten med vilken vattnet värms upp. I allmänhet är det för lite och för långsamt. Valet står mellan en dusch med någorlunda fart på det kalla vatten eller en någorlunda tempererad stril. För att överhuvudtaget få något varmt vatten måste man dra i snöret. Vid tveksamhet om vilket snöre, dra i alla snören från taket som kan hittas, antingen släcks lyset, spolas det i toaletten eller så har du hittat duschen.

Överhuvudtaget visade sig det nya boendet bättre än jag hade befarat. Det var trevligare än väntat att det var rent överallt. En sak saknades ­­dock – brödrost. Överraskande i toastens förlovade hemland. Orsaken till brödrostens frånvaro var gasugnens närvaro. Jag hyste en – ansåg jag själv – hälsosam skepsis mot gas. Här var dessutom piezotändaren trasig! Varje gång jag ville ha rostat bröd (typ varje morgon), fick jag plocka fram tändstickorna. Det gällde att vara vaken (före frukost…), slå eld på en sticka, sticka in den brinnande stickan i ugnen, vrida på gasen och vänta. Det tog oftast en liten stund innan gasen väl antändes. Då gällde det att rycka ut handen fort innan resten av gasen antändes i en svepande låga i bästa Hollywoodstil.

I riktigt välbemedlade hem slipper invånarna oroa sig för tändstickor och svedda händer för där finns en Agaspis. Enligt Agas hemsida tillhör Madonna, Prins Charles och Colin Firth den lyckliga skaran agakunder. (De kanske inte behöver oroa sig för att göra sin egen frukost med eller utan agaspis). Spisarna är riktiga statussymboler, priset startar strax under 100 000 för en liten modell. Det speciella med en Aga, förutom designen, är att den saknar reglage eftersom den alltid är igång. Ugnarna är klara att använda och håller olika temperatur: bakugn, stekugn och en ugn för att värma tallrikar i. Stora stekar, potatis som rostas i stekflott, ändlösa mängder med bakverk och ständig syltkokning av en rund och go köksa, var sinnebilden för en Aga. Av all denna matlagning blev inte bara köksan, utan även köket varmt. Det är en av finesserna eftersom de flesta brittiska hus är byggda när centralvärme ansågs vara något utländskt påfund ovärdigt en engelsman. Aga är en förkortning av Aktiebolaget Gas Accumulator – jepp, det var ett svenskt bolag från början – numera är företaget AGA ägt av tyskar medan Agaspisen tillverkas i England. Spisen uppfanns av AGAs legendariske VD, uppfinnaren Gustaf Dahlén. I Sverige mer bekant för fyrarna, som nobelpristagare, samt för explosionen som gjorde honom blind. Enligt legenden uppfann Dahlén spisen för att underlätta för sin fru och piga. Kärlek och bekvämlighet, två starka drivkrafter för uppfinningar! Om fru Dahlen fick den första Agan, så gick Aga nr 2 till Selma Lagerlöf.