Etikettarkiv: Grangetown

44. Dandelion & Burdock

[singlepic id=275 w=300 h=300 float=right]Min nyfikenhet på okända matvaror borde varit stillad för lång framtid. Icke. När jag hittar en burk Dandelion & Burdock-läsk inhandlar jag den bums. Dandelion är de där gula soliga blommorna som är så snälla, härdiga och växer precis överallt utan att man ens behöver ge dem någon omvårdnad. Burdock är den där som fastnar i kläder eller i pälsen på husdjur. Den kan användas mot allehanda åkommor, och i den japanska nationalrätten sukiyaki. Jag skriver upp namnet så jag inte beställer in sukiyaki om jag skulle hamna i Japan. Är också tacksam för att humle slagit igenom i ölbryggandets konst. Maskros och kardborre hör nämligen till den långa listan med alternativ som användes före humle. De kanske passade i öl men som läsk var det sådär.

Läsken handlade jag på caféet i Castell Coch. Den här gången lämnade jag caféets kakor därhän och provade mat­avdelningen. Lammlasagnen jag spanade in förra gången stod tyvärr inte på menyn. Pastan jag åt istället var visser­ligen veganmässig men inget smakmässigt underverk. Nej jag har inte gått och blivit vegan, däremot hade jag sällskap av W vilket på alla sätt förgyllde utflykten.

Jag har cyklat några gånger till Castell Coch nu, backen upp är inte lika brant längre och benen är redo för lite längre turer. Jag är framförallt nyfiken på hur leden ser ut efter Castell Coch. Vi inleder med att släpa cyklarna uppför något som känns som världens brantaste och längsta backe. Kommer upp och konstaterar att leden omedelbart vänder neråt igen. Vilket onödigt slit! Wales är fullkomligt nedlusat med gamla banvallar där koltågen tidigare rullat och leden går på en av dessa. Jag hör rinnande vatten, blir nyfiken så jag sneddar över lite grus för att kika närmare. När jag sedan ska trampa vidare är mitt bakdäck tvärplatt. Skit också. Promenera till närmsta tågstation eller försöka laga? Hade jag varit ensam hade beslutet varit enkelt. Trots ivriga instruktioner från en teknikfreakig väninna och trots en känsla av att det är fjolligt att inte ens kunna laga en punk­tering, har jag inte en susning hur man gör. Jag brukar hävda att det är mer kostnadseffektivt att leja ut det till professionell reparatör som gör det mycket fortare. Det förutsätter dock att en reparatör finns i närheten. W har precis köpt ett kit med lagningsgrejer och är villig att göra ett försök

Medan vi står där och ser vilsekomna ut stannar några hjälpsamma kvinnor på Thorncyklar. Eftersom Taff Trail är ett av de få ställena att cykla på om man inte vill trängas med bilar trängs varenda cykel i södra Wales här. Kvinnorna frågar om vi har alla verktyg vi behöver och W svarar att vi har allt utom erfarenhet. Och pump borde han ha tillagt, men det tänkte ingen av oss på. De har inte heller någon pump men vet vad som ska göras. De stannar därför en man som är ute och cyklar med sin lilla dotter. Han har pump. Pappan och kvinnan med den gröna Thorncykeln lagar punkteringen, pumpar upp däcket och sätter tillbaka hjulet. Vi tackar alla för hjälpen och vinkar adjö. Hinner inte många meter innan däcket är helt platt igen. Suck. Nu är alla hjälpsamma cyklister spårlöst borta, de hörde väl talas om de tafatta utlänningarna.

Jag har fått för mig att det ska finnas en tågstation i när­heten så vi börjar promenera. Efter en stund ser vi ett gäng med ungdomar som står och hänger med sina cyklar mitt på cykelvägen. Jag vänder mig till den enda vuxna i gänget och frågar efter vägen till närmaste tågstation.
”Ska det vara en som är i användning?” undrar hon.
”Öhh ja” (de är ju mer användbara då….)
Kvinnan ser mycket undrande ut, funderar länge och väl och rådfrågar till slut de yngre förmågorna, de som är för unga för bil och därför fortfarande tvingas anlita publika kommunikationer. Jag borde självklart ha vänt mig till dem direkt.

Vi promenerar vidare och hittar så småningom till tåg­stationen Taff’s Well (namnet kommer från romerska bad som är restaurerade men inte öppna för allmänheten). Vi konsulterar tidtabellen. Tre minuter till nästa tåg!!! Detta är faktiskt en söndag, mina erfarenheter av tåg och söndagar är rätt dåliga, så tre utropstecken är befogat. Vid närmare eftertanke kanske det ska dit ett fjärde också?

Tåg till Grangetown. Ws lägenhet ligger närmare Grange­towns tågstation än vad mitt rum gör i förhållande till Cardiff central och det är trist att släpa en punkterad cykel någon längre sträcka. Baxar upp cyklarna till hans lägenhet utan att krascha någonting på vägen. Vi och vi, jag har tillfälligtvis lagt ner kvinnor kan och låter W bära upp min cykel med motiveringen att han är mer van att göra det utan att döda någon på vägen. Förutom palmen som gick åt vid mitt första besök har min cykel hunnit krossa en tavla.

Jag är numera ganska nöjd med att jag köpte min cykel av Harris junior. Han må vara en försäljare med lite väl väl­smort munläder men det är lagom långt att dra punkterad cykel dit. Harris senior verkar ha blivit bättre. Han har numera misstänkt mycket hår i förhållande till att han var helt skallig under kepsen vid min förra punktering. Jag misstänker peruk. Efter att ha lämnat in cykeln äter jag frukost på Ozone och kommer ner till TQ strax före ett möte med marknadsavdelningen. Helen förskonar mig normalt från den här typen av möten men nu vill de veta exakt innehåll på årets sommartema så att de kan planera årets marknadsföringskampanj. Hade manuset varit färdigt hade vi kunnat skicka det till dem och varit av med det mötet, men nu är det ju tyvärr inte riktigt färdigt ännu. Ett faktum som Helen och jag gör allt för att undvika att nämna. Jag berättar istället att i årets show kommer männi­skor att tävla mot djur på olika sätt, att vi kommer utnyttja det nya röstknappssystemet som någon köpt in utan att kolla om det innebar någon fördel jämfört med det gamla räcka-upp-färgade-lappar. De lyssnar men ser inte super­imponerade ut. De berättar att förra årets bussannonser var mycket lyckade så de kommer att fortsätta med detta. Wow, min show på bussreklam, det känns fint. Jag drömmer mig iväg en stund i den härliga känslan att vara författare av mästerverk med bussreklam.

Blir snabbt återbördad till verkligheten. Marknadsavdel­ningen behöver något konkret för att kunna ge grafikern i uppdrag att ta fram en logga och annons. Ordet olympiska spel eller de fem ringarna får inte förekomma i reklamen men kan antydas. Tascha blir eld och lågor när jag visar upp en bild från en insektsutställning på Experimentarium i Köpenhamn och förklarar principen bakom en ”flugvägg”. Det är en lutande vägg klädd med kardborre. En frivillig med kardborrehandskar kan sedan klättra upp precis som en fluga. Tascha ser framför sig hur kamerorna smattrar när en lång rad söta äppelkindade barn med flugvingar klättrar uppför vår vägg.

Skitkul när ens idéer gillas men ett stort bekymmer är att ingen i verkstaden har tid att bygga själva flugväggen. Känns lite märkligt med tanke på att det talas så mycket om att sommartemat är årets händelse. Några saker har vi lejt ut som en jättelik matta som ser ut som en löparbana. W har erbjudit sig att bygga en liten katapult. Den ska skicka bak­terier tvärs över scenen. Världens snabbaste djur i förhål­lande till sin kroppsstorlek är nämligen en bakterie. Om­räknat till människomått rör den sig i 300 km/h. Huruvida katapulten verkligen kommer att skicka vår tjänstgörande bakterie (IKEA-mjukisdjur) så fort är osäkert men det spelar inte så stor roll, den kommer i vilket fall som helst att utklassa vår mänskliga tävlande (en vuxen) varje gång. Till alla barns stora förtjusning. Själv övervakar jag noggrant varje steg i produktionsprocessen.

Ägnar resten av dagen åt att bläddra igenom alla bilder jag har lagrade på min thinkpad. Jag behöver en bild som sig­nalerar Sommar. Det måste vara ett motiv som alla, eller åtminstone walesiska barnfamiljer, omedelbart associerar till sommar och värme. Soliga bohuslänska klippor går bort, det är för exotiskt. Jag behöver parasoller, sandstrand och bikini i stekande solsken. Inte walesiska stränder i vinter­kostym eller solnedgång. Jag började jakten med att googla men efter två dagar och otaliga tropiska sandstränder hade jag fortfarande inte hittat Bilden med rätt motiv i hyfsad kvalitet till lagom pris (vilket är gratis). Insåg att det antagli­gen var snabbare och mindre trassel att helt enkelt använda en bild jag själv äger. Därför letar jag nu i mina egna bild­arkiv. Hittar en bild på två damer i varsin solstol på en solig sandstrand utanför Malmö. Den är precis vad jag letat efter. Förutom en liten men inte oväsentlig detalj: damen i den lila baddräkten är undertecknad. Och jag vägrar helt enkelt att visa upp mig i baddräkt för allmänt beskådande. Det går bara inte. Så jag letar vidare. Till slut har jag tre kandidater som jag visar upp för Helen, Phil och ett par till som sitter i samma rum. Alla röstar på baddräktsbilden. F–n. Men, det kanske inte syns att det är jag? Nejdå, alla instämmer grav­allvarligt att det kommer vara svårt att identifiera vem det är när bilden är tio kvadratmeter stor. Jag borde blivit miss­tänksam men jag är så nöjd med att ha klarat av en surdeg. Tröstar mig med att den andra personen på bilden är min ex-chef. Henne hänger jag gärna upp till allmänt beskådande, tre föreställningar om dagen i två månader. Då är vi kvitt.

11. IKEA

[singlepic id=29 w=400 h=300 float=right]Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

[singlepic id=31 w=400 h=300 float=right]Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

[singlepic id=127 w=300 h=400 float=right]Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

[singlepic id=80 w=300 h=400 float=right]Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!