Etikettarkiv: Brecon

70. Gyllene draken

Gyllene draken Lösningen om man ledsnat på jättekonglomeratens standardöler stavas mikrobryggerier och är en företeelse på uppgång. I elfte timmen, min sista dag, ramlar jag plötsligt över produkterna från ett mikrobryggeri, Bragdy Ceredigon Brewery. Hittar deras färgglada flaskor på Brecon Mountain Centre. Har nästan knuffat min bricka med traditionell biffpaj hela vägen genom lunchkön ända fram till kassan när jag kommer förbi ölkylen. Wow, udda öl. Ska jag välja Draig Aur (gyllene draken), Barcud Coach (röd glada), Gwrach Ddu (svart häxa) eller Yer Hen Darw Du (den svarta tjuren)? Jag väljer den förstnämnda och förklarar för Jen att jag bara köpt den för att provsmaka. Man behöver ju inte dricka upp en öl bara för att man köpt den, eller hur? Men ölen är så god att den slinker ner innan vi har hunnit blinka och jag tittar längtansfullt bort mot disken, men Brecon Mountain Centre har bara tillstånd att sälja öl till mat.

Läs mer

68. Brecon Country Ale

brecon-kanal-6 Lynne och Rogers stuga är en del av en nybyggd radhus­länga. Framsidorna är i traditionell stil som smälter väl in utefter kanalen men alla ägare har fått utforma och inreda sitt eget hem. Lynne och Roger har valt ljusa färger och mycket trä i sitt. Atmosfären är vilsam och vi sitter ute under ett parasoll och dricker te och äter ekologiska nötter och torkad frukt.

”Vad synd att vi inte var hemma när du kom, jag hade gärna fotograferat dig med din cykel.”
”Tro mig, jag är mycket mer till min fördel nu utan min gröna anorak”.
”Du måste vara trött efter din cykeltur, ska du inte ta en tupplur?”
”Det är ingen fara.”
”Jo men jag tycker du ska vila en stund, jag väcker dig om en halvtimme.”
Jag måste se ut som ett vrak tänker jag men ger upp och går lydigt upp till gästrummet. Somnar i samma ögonblick som jag lägger huvudet på kudden. Väcks ett par timmar senare av Lynne (som bestämde sig för att jag behövde rejäl sömn efter min cykling). Vi promenerar in till the George där jag väljer en rejäl köttbit medan vegetarianerna väljer pajer. Pajerna ser ärligt talat roligare ut, även om köttbiten är både vällagad och god är den föga originell. Provar en halva vardera av Sunspot och the Brecon Country Ale, båda från Breconshire Brewery, som kan få behålla dem.

Läs mer

52. Brecon Beacon

brecon nationalpark ”Det är intressant att ingen av oss ens nämnt tanken att vi ska ställa in den här turen.” Säger Linda när vi väl sitter i taxin på väg till centralen. Jag skrattar.
”Jag har tänkt tanken men vågade inte föreslå det för dig.” Det skulle indikera att jag inte har en komplett överlev­nadsutrustning för utomhusliv under alla förhållanden. Regnet hamrar frenetiskt mot biltaket men detta är Wales och ingen kan säga hur vädret är i Brecon Beacon om en timme eller två. Antagligen ännu sämre men vi kan lika gärna sitta med våra böcker på ett café någonstans i bergen som hemma.

Brecon Beacon är den närmaste av de tre nationalparkerna, en knapp timme med den nya vägen från Cardiff. Det är en walesisk stolthet, det är hit man åker med gäster. För en svensk är det lite lustigt att 800-meterskullarna benämns berg men vädret kan vara lika oförutsägbart som någonsin svenska fjällen. Jag har varit där några gånger med bilburna vänner men då fått hålla till godo med deras planering. Nu har jag hittat en buss som gör mig oberoende. Linda är utsedd till medhjälpare i testandet. Vi hukar oss i regnet när vi kliver ur taxin och letar efter hållplats A1. Jag spanar efter en långfärdsbuss. Vid A1 står en vanlig grön stadsbuss med en kärra efter sig. På kärran hänger två mountainbikes och slokar i regnet. Medan vi väntar på att cyklisterna framför oss ska handla sina biljetter går vi igenom våra fickor, inte ska vi bära omkring småmynt i onödan. När vi har skramlat klart och sett till att få ihop våra biljettpengar med en imponerande mängd småmynt visar det sig att busschauf­fören inte kan växla cyklistens 20-pundsedel utan ber oss ge våra pengar till cyklisten. Gissa om han blev lycklig!

5,50 £ för en heldagsbiljett känns som rena fyndpriset, så fort man tittar på ett tåg kostar det 30 pund. Bussen måste vara sponsrad av kommunen för att även underpriviligerade barnfamiljer ska få chansen att komma till bergen. Nu är inga sådana synliga, det är mest herrar i fyrtioårsåldern iförda färgglada cykelkläder på bussen. Vi är de enda kvin­norna och blir vederbörligen utstirrade.

Första anhalt är Garwnant Visitor Centre. Det har ett kafé med riktig cappucino, en shop med kartor, guideböcker och vykort samt toaletter. Trots dessa företräden är vi de enda som hoppar av på detta stopp men vi resonerar som så att ska det regna är det bra att vara i närheten av ett tak och dessutom vill ingen av oss gå någon längre promenad utan att ha införskaffat en karta. När vi nu ändå håller på och handlar kan vi ju passa på och testa deras cream scones. Jag gör i alla fall ett test eftersom jag hävdar att de är tradi­tionellt walesiska. Nu är det som vanligt så att bara för att något är traditionellt så behöver det inte vara bra. Lindas äppelkaka är klart att föredra. Tänker att jag skall undvika scones i framtiden. Den tanken bestod mindre än en vecka, men nästa upplevelse skulle bara förstärka det tidigare intrycket.

Styrkta och utrustade med både gratisbroschyrer, vykort och en karta ger vi oss av – öhum – var börjar stigen egent­ligen? Vi frågar en park ranger.
”Ni ska gå förbi det gamla bondhuset, klättra över ett staket (stile) och se till att hela tiden ha skogen på ena sidan så kommer ni tillbaka hit efter ett par kilometer.”
”Tack men var börjar stigen?” Undrar vi och tittar oss omkring på parkeringplatsen.
”Här får ni en karta.”
”Nej nej, vi har redan en karta, vi vill bara veta var stigen börjar.
”På tredje försöket får vi reda på att Taff trail passerar ge­nom området och kan hittas i ena hörnet av parkeringsplat­sen. Tack! Åtminstone tror vi att det är det han säger men vi är lite osäkra eftersom skyltar fortfarande saknas. När vi har promenerat en stund så hittar vi dock en skylt som berättar att vi är på rätt väg. Detta är ett genomgående tema de närmaste timmarna. Så fort vi står vid ett vägskäl får vi grunda vårt beslut på vilken stig som ser mest vältrampad ut, vilket håll vi tror bilvägen nedanför oss tar och vilket håll vår stig verkar ta i förhållande till bilvägen på kartan. Däremot hittar vi ett antal skyltar, flera av dem fortfarande fullt läsbara, mitt på raksträckor. Känns skönt när man har gått en kvart på den valda vägen att få bekräftelse på att man valde rätt. Undrar om det finns motsvarande – otur, du valde fel! – på de felaktiga eller om de bara mynnar ut i ett kalhygge?

Fingerborgsblomma Att cykla hela Taff Trail från Cardiff till Brecon, står högt på min att-göra-lista men allt eftersom dagen går så blir jag mer och mer skeptisk till denna idé. Nog för att jag kan lyfta över cykeln över ett staket, eller två, eller femton om det är så. Och visst kan jag dra cykeln över ett vattendrag. Men de här bitarna när vi hoppar mellan stenarna (mer eller mindre framgångsrikt, vissa stenar visar sig sakna botten och jag får tillfälle att glädjas över att jag har kängor med skaft)? Hmmm, kanske blir lite väl mycket bära cykel och lite väl lite cykla cykel? Vi möter en cyklist som kämpar på i vattnet. Och en orienterare. Jag förstår varför utbudet av snölås är så mycket större här än i Sverige. Fast de ska kan­ske inte heta snölås utan lerlås. Jag ska införskaffa ett par. Jag menar, det är ju inte så kul att gå in på puben efter promenaden dölerig. Nu visar det sig att det stora vita hus jag sett på avstånd inte alls var någon pub. Vilket det borde varit. Vi får därför nöja oss med att dricka ljummet mjölkigt te utomhus och då spelar status på byxorna mindre roll. Teet handlar vi i en husvagn vars dieselaggregat verkar stå och puttra precis hela dagen. Har de inga lagar mot ned­smutsning av nationalpark undrar jag medan vi väntar på bussen. Flera bekanta ansikten dyker upp ur buskarna strax före sex. Har ni haft en bra dag, hur långt har ni gått? Alla vandrare är goda vänner på vägen hem och jämför stra­patser. Cyklisterna har antingen bosatt sig i bergen eller tagit sig hem på annat sätt.

11. IKEA

Queen street i Cardiff Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

baksidor-hus-fr-tag-3 Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

Järnvägstunnel Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

tribute-beer-bottle-1 Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!