Etikettarkiv: Stonehenge

56. Hobgoblin

Dunraven, grindstuga När jag varvat ner efter premiäreuforin infinner sig den stora tomheten. Efter månader av arbete med denna lördag i sikte är jag nu klar. Färdig. Arbetet avslutat. Vad ska jag göra nu?

Svar: ägnar en timme åt att städa köket. Inte direkt mitt eget påhitt, det har väl antagligen framgått att städning inte riktigt är min grej. Men Julies senaste försök att få ordning hemma är att upprätta en regel att alla, eller åtminstone alla utom hon själv, ska lägga en timme per helg på att städa valfri del av huset. När Toby väljer att ta ut Henry för lite mattkamning greppar jag en dammtrasa och försöker skrubba bort delar av den sega grå hinnan som täcker alla ytor i köket. Jag är övertygad om att lite vim hade gjort susen men det förslaget möttes negativt. Vim förstör ytorna. Jovisst men om man nu vill se ytorna så är det effek-tivare än vatten. Städningen innebär oväntad förbrödring mellan oss två städare. Medan jag muttrar om att behöva tömma andras överfulla askkoppar muttrar Toby att hade det varit hans hus hade det varit en halv miljon småprylar fattigare och därmed städat på en bråkdel av tiden.

Efter denna övning behöver jag bli uppiggad. Jag har läst att kulturkonsumenter lever längre än ickekonsumenter. Det kan ha många orsaker men jag har tagit det som inteckning för att kultur är hälsosamt och ordinerar mig själv en tim­mes kulturkonsumtion vid alla tillfällen när jag behöver piggas upp. Det här med gratis entré är väldigt välkommet för den som behöver en dos med jämna mellanrum. Istället för att betala några pund i entré så spenderar jag det dubbla i affären, så det borde vara en hyfsad affär även för museet. I gengäld får jag med något hem, vilket bidrar till informell vidareutbildning, så både såsom privatperson och folk-bildare är jag förstjust i detta system. Man bör lämpligtvis välja ett museum som har en avdelning som producerar intressanta kataloger. Just dagens katalog är dock prod-ucerad av British Museum eftersom de har gjort dagens tillfälliga utställning på the National Museum i Cardiff.

dunraven-strand-2 Från denna vet jag nu att britterna för tvåtusen år sedan hade en helt egen sminktradition. Man har hittat små make up-set från järnåldern och romartiden: nagelrensare, pincett och en liten sked vars syfte är en smula oklart, men kanske var det en öronrengörare? Man har också hittat, i England men ingen annanstans i Europa, små minimortlar där man kan ha malt färgade mineral t ex silvergrå blyglans (blysulfid, måttligt hälsosamt att ha på huden), malakit (ett starkt grönt kopparmineral) eller röd hematit (järnoxid). Dessa små minimortlar är dock för små för att användas för att krossa vejdeblad, vilket kelterna använde för att göra den blå färg de målade kroppen med inför strid.

Jag vet också att en man, som kallas The Amesbury Archer och begravdes med femton flintspetsar några kilometer från Stonehenge för sisådär 4200-4400 år sedan, inte alls var född i England. Förhållandet mellan de olika syreisotoperna i hans tänder berättar att är född någonstans längre österut, i Schweiz eller södra Tyskland. Den yngre mannen i graven bredvid är däremot född i södra England. Är det hans son? Det är i alla fall en nära släkting enligt benexperterna. Så vad förde honom till England? Kanske var han en särskilt duktig krigare, hävding eller hantverkare som reste runt, kom till de brittiska öarna, fann kärleken (eller den lokala alen) och blev kvar. Kanske var det Stonehenge, som lock­ade hit honom? Han måste ha varit en betydande man då hans grav förutom pilspetsarna som namngett graven, hade många andra gåvor i sig. Några år före sin död råkade bågskytten ut för en olycka som förstörde vänster knäskål. Resten av livet hade han ett plågsamt varande och illa­luktande sår. Hur försörjde han sig? Vem begravde honom i stor stil med en kniv vars koppar kommer från västra Frankrike eller Spanien?

Det jag gillar med utställningen är att förutom att visa upp en massa föremål, som i och för sig är skatter i sig, så visar de upp vilka som hittat dem och varför de är viktiga. Många av föremålen har hittats av amatörer med hundar eller metalldetektorer. Det finns tydligen en hel del metall­detektorsällskap runt om i landet. Av bilderna att döma är det framförallt medelålders herrar som hittar föremål men antagligen har utställningen fostrat en ny generation skatt-jägare som då förhoppningsvis kontaktar sitt lokala museum snarare än närmsta antikhandlare.

man med metalldetektor Det är en smula komiskt att dagen efter att jag har konstaterat att jag aldrig har sett en metalldetektor så ramlar jag över en, komplett med äldre herre och allt. Solbränd, iförd höga gummistövlar och med spade i ena handen och metalldetektorn i den andra.
”Å, det är ett trevligt sätt att komma ut och alltid hittar man något, ringar är rätt vanliga”, berättar han.
Men i förra månaden hittade han ett spanskt 1500-talsmynt. Myntet kom från ett känt vrak utanför Swansea och hade transporterats in till stranden av vågorna.

Efter denna miniintervju försvinner han iväg mot nya jakt­marker så efter en stund har jag och Julie stranden för oss själva, en kilometer eller så av släta berghällar och sand nedanför de branta klipporna. Vi är på utflykt till Dunraven bay, mitt emellan Cardiff och Swansea. Det är trevligt att umgås med Julie så här utanför huset långt ifrån allt vad städning heter. Julie, som aldrig gör något halvdant, har en värstingkamera. Jag har sett några av bilderna i hennes ateljé och de är fantastiska. Ateljén finns uppe på vinden. Den är luftig, modern och ljus med fönster åt två håll. Jag önskar att det var det rummet hon hyrde ut! Vi sitter ner på varsin sten och filosoferar i tystnad. Det är bevisligen inte många som hittar ner hit till den här stranden, det är inte så lätt att veta att man mitt bland grönsalladen ska hålla utkik efter en grind märkt varning för farliga klippor för att hitta ner. På vägen nerför den slingrande stigen mötte vi en dam med hund. Hon (damen, inte hunden som var väldigt tystlåten) berättade att idag är det ebb klockan tre så vi har gott om tid att gå till Nash point om vi vill. Och skulle vi överraskas så vet vi väl att det finns stegar? Jag låter Julie sköta snacket och funderar över hundar och stegar. Hunddamen har nämligen fått vada och utnyttja stegarna några gånger. Jag tittar på hunden igen – hur tog den sig upp?

Men det är klart, en liten hund kan man ju ta under armen men hur skulle man få upp tjugo kilo Lukas? Det är kanske därför britter är så förtjusta i små hundar? Bor man på en ö kan det ju vara fiffigt att alltid kunna bära upp hunden om man överraskas av tidvatten. En kall vind väcker mig från mina funderingar och vi återvänder genom Dunraven Garden, en muromgärdad trädgård som tillhörde en nu-mera försvunnen viktoriansk herrgård. Herrgården, som gick under benämningen Dunraven Castle, revs 1962. Enligt traditionen var det earlen av Dunraven själv som tog till dynamit och sprängde både slottet och tillhörande spöke. Earlen lär ha varit ilsken över att kommunen inte tillät en eller annan planerad utbyggnad av konferensverksamheten. Slottet var ganska förfallet efter att ha fungerat som sjukhus under andra världskriget. Kanske spelade det in att huset helt enkelt blev för dyrt att underhålla. Trots den grandiosa titeln var det ingen stor egendom och titeln var inte engelsk utan irländsk, vilket är en typ av andra rangens adel. Det var en man vid namn Valentine Richard Quin som 1822, strax före sin död blev upphöjd till earl och då bestämde sig för att ta namnet från svärdotterns egendom, Dunraven.

dunraven-coast-2 Det som nu är kvar är en rätt förfallen trädgård med en hel del intressanta rester, bland annat tre stora fikonträd. Över en bänk sitter ett poem som några gästande advokater skrev 1875:
Dearly I love Dunraven bay,
Under its cliffs by night and day.
Near me the waves on the golden sand,
Roll widely in foam as they dash to the land,
At times its so still, I fancy I hear,
Voices of lost ones, melodious and clear,
Even the drift wood seems to say,
Never forget life is ebbing away.

Deprimerande inställning till livet. Vi letar reda på en pub istället. The Farmers Arms i St Brides Major uppfyller grundkrav ett på en country pub: intressant hus. Den klarar också av första testet: finns det andra kunder? Ett förtroen­deväckande antal bilar är parkerade utanför och menyerna meddelar att ”the Pub on the Pond” minsann är berömt för sin mat. Det må vara hänt, inredningen är i alla fall något de inte har fått något pris för. Vi sitter i pub-delen och de gamla jordbruksverktygen och kopparkittlarna är helt ok. Jag kan även ge kollektionen av whiskey-muggar som hänger på takbjälkarna grönt ljus. Men plastblommorna, de röda lamporna, fläktarna med plastiga lampor och de blommiga chintzgardinerna hade de kunnat klara sig utan.

Jag beställer in en Hobgoblin från det lilla bryggeriet Wychwood i Cotswold. Ölet kom till när en lokal pubägare skulle gifta bort sin dotter och ville ha ett specialbryggt mörkt ale. Ölet blev så populärt att det nu är bryggeriets flaggskepp. Flaskvarianten finns i Sverige. Ölet innehåller två humlesorter, Fuggles och Styrian Goldings humle, en klassisk engelsk respektive en slovensk variant av samma humle. Tyvärr, inte min kopp av te.

51. Nuskaviklämmaseptengutår

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Om jag behöver en alternativ karriär så skulle reseledare eller ambassadör kunna vara aktuellt. Åtminstone om man frågar Ed, en välkänd science centreprofil och tillika Ws pappa. När han dök upp i Cardiff föll det på min lott att agera guide. Ed var ute på en europeisk turné: Stockholm, Amsterdam, Cardiff, Glasgow och Dublin. När han plane­rade in Cardiff var det säkert i avsikt att hälsa på sin son, men W blev kvar i USA några dagar extra för ett extraknäck i Roanoke – fråga mig inte men det ligger i Virginia och har ett köpcentrum – och gick inte att nå.

Ungefär samtidigt som den stora eftermiddagskoman satte in dagen före midsommarafton ringde min mobil. Ed. Utmärkt, jag tog direkt chansen att lämna kontoret en stund. Ed visade sig vara en trevlig typ, lite friluftsstuk. Efter att ha visat runt honom i Ws lägenhet tog jag med honom till A shot in the Dark. På vägen dit fick han en grundlektion i Cardiffs historia med alla markiserna Butes och information om Ws favoritställen. Efteråt lämnade jag honom utanför Sainsbury’s försedd med Ws cykel, min kartbok och instruktionen att vara på Chapter klockan 8 så skulle han få träffa Sav och Katie, två av Ws bästa vänner. Jag blev lite sen (men bara liite) och när jag kom fram fem (!) minuter efter åtta var han för-svunnen. Katie hade sett en man som hon trodde var Ed, men hon vågade inte gå fram och fråga (det var mycket riktigt han, lätt identifierbar i sin NASA-jacka). Nåväl, vi hann inte leta för före­ställningen skulle börja. Det var Savs teatergrupp som satt upp diverse scener på temat IDENTITY.

Chapter Art Center har förutom ett antal scener en pub­avdelning. Inredningen är inget att skryta över, det är kalt och ogästvänligt med obekväma stolar. Det uppvägs av att de har en rad med udda gästöler på fat. Dessutom får de extra plus för att det alltid finns intressanta människor att titta på.

Hade lite dåligt samvete över att ha tappat bort Ed men efter att ha ringt och bett om ursäkt på Ws telefonsvarare beställde jag in Tiger från Everads och Molekeeper från Molebrewery. Provsmakade båda innan jag gav den jag tyckte minst om till Sav. Undrar vilken det var?

Dagen efter satt jag och Sav på jobbet och funderade över vad vi skulle göra med Ws pappa. Ed hade uttryckt en öns­kan att träffa Ws vänner om det var möjligt. Kanske ordna en fest? Jag berättade att det råkade vara årets största fest­dag i Sverige, midsommar. Midsommar förbigås helt i Stor­britannien, förutom av ett fåtal hedningar som invaderar Stonehenge med ett rikt förråd av öl. Ska man vara petig så intar de Stonehenge vid midsommarsolståndet, dvs årets längsta dag. Högtiden har inte arbetsmarknadsanpassats till närmaste fredag som i Sverige. Jag tänkte först inrätta mig i ledet, ta sedan dit jag kommer och ignorera hela midsom­marklabbet. Men vid tretiden på den svenska midsommar­afton, när Stonehenge redan var övergivet och hedningarna nyktrat till, ändrade jag mig. Klart vi skulle ordna en fest. Sagt och gjort, vi delade upp uppgifterna. Sav fick i uppdrag att agera värdinna och ställa upp med uteplats, bord och stolar. Hon fick också i upp-drag att skaffa färskpotatis, öl, gräslök, vaniljglass och crème fraiche, gräddfil är ett okänt begrepp. Under tiden tog jag en liten stökresa till IKEA för matjessill, senapssill, vitlökssill, hjortronsylt, knäckebröd och Reimersholms snapsar.

När jag anländer till Sav visar det sig att hon köpt salladslök, när jag skulle ge henne inköpslistan drabbades jag av hjärnsläpp och namnet chives föll ur minnet så jag försökte beskriva det som något långt och grönt. Ungefär lika fram­gångsrikt som när min far en gång när jag var barn frågade efter vit lök i Frankrike. Andra spejare skickades ut på gräslöksjakt. Kan konstatera att varken gräslök eller crème fraiche säljs i kvartersbutikerna. Vi hann nästan igenom middagen innan Holly med make infinner sig med några strån gräslök som de har hittat på stora Sainsbury’s.

Nu spelar det inte så stor roll, sillen gör ingen större succé i alla fall men desto populärare blir ölen och snapsen. Och sånghäftet. Jag hade lägligt nog med min privata dator på jobbet och som den hamster jag är hade jag ett antal gamla sånghäften lagrade. Ett av dessa åkte snabbt fram och efter lite enklare handpåläggning hade jag ett äkta svenskt sång-häfte. På svenska. Jag gick ut lätt med Ål, skål. Älg, svälg och andra tämligen korta varianter innan vi gick över till Nuskaviklämmaseptengutår, vilken de hade vissa problem med. Jag var i storform – rena supervärdinna – såg till att alla pratade, fyllde i alla döda pauser och kom med en strid ström av intressanta samtalsämnen om konversationen tröt det minsta i någon ände av festen. Halvvägs genom mid­dagen frågade Ed mig varför jag inte med mina talanger jobbade på ambassaden. Kanske vore en ny karriär? Ville jag följa med Ed och W till Bahrain nästa vår och charma en rik oljeshejk?

Cardiff slott interiör Tar inte upp frågan om Bahrain när jag träffar W på Prince of Wales några dagar senare. Är ganska nervös ändå, det är första gången vi ses sedan han kom hem från det stora landet i väster. Vi har haft en del kontakt under tiden, mest chattat via ICQ sisådär mellan fyra och fem på mornarna brittisk tid. Ws har underhållit mig med underfundiga betraktelser från amerikanska hotellrum. Skuggans namn har inte blivit nämnt.

Dessa nattsejourer gör att jag är lite sliten och inte blir det bättre av att jag kommer direkt med tåget från Wrexham där jag träffat företrädare för en av mina lokalavdelningar. En nästan avsomnad lokalavdelning som jag försöker inspirera att dra igång igen. Så den riktiga energin för allvarliga samtal finns inte. Konversationen haltar högst betänkligt. Skuggan kommer dagen efter.

Punktering! Igen!! Den känslomässiga berg- och dalbanan tar hissen ner till källaren. Väl hemma igen med min cykel stannar jag till för att se vad Al och Rhiannon tittar på. Det är Rhinnons sista kväll hemma för hon ska flytta ihop med en kompis. Jag hoppas det innebär att jag slipper mer gnäll om att jag inte gör min andel av hushållsarbetet. Jag är den första att erkänna att jag inte direkt är kung av dammsugaren men efter att ha lånat dammsugaren Henry en gång anser jag att det är slöseri med tid eftersom Henry mer kammar mattan än suger den. Sedan har jag inte tömt diskmaskinen så ofta på sistone. Men det kan ju ha något att göra med att jag nästan aldrig är hemma och därmed heller inte genererar någon disk att tala om. Jag inser dock att detta argument inte skulle förbättra de husliga relatio­nerna. Avbryter Julies välkomsttirad med att fråga vad hon ville ha gjort. Vad som helst, bara hon slapp ägna hela sina lediga dagar åt att plocka och städa, svarade hon. Aha tänkte jag och undvek noggrant att fråga om hon haft någon enda städdag sedan jag flyttade in. Tog fram gummi-handskarna, letade fram en trasa som nog inte gjort tjänst det senaste halvåret och började torka bort spindelväv från hyllorna i köket. Arbetet matchar på något sätt mitt humör, kan någonting pigga upp mig?

Ja, ett besök av en av mina bästa vänner. Linda i Göteborg har gjort det som väninnor ska göra i krissituationer, kastat sig på första bästa flyg för att komma och muntra upp. Precis vad jag behöver. Väntar in Lindas flygbuss på Coffee Mania när W kommer förbi. Mobilen ringer. Linda har anlänt. W fortsätter prata. Jag måste gå.
”Vill du följa med och träffa Linda? ” avbryter jag.
”Gärna. Får jag ta med någon?”
”Okej”, jag antar att jag måste träffa henne förr eller senare och det är väl lika bra att få det överstökat.

En halvtimme senare sitter Linda och jag på Prince of Wales med en halvpint Pedigree respektive en flaska Corona när två spensliga, friluftsklädda närmast identiska personer står bredvid vårt bord. Hej. När de vänder sig bort för att beställa tittar Linda och jag på varandra och brister ut i ett gemensamt skratt. Jag har utmålat Linda som en friluftsnörd och samtalet kretsar därför kring friluftsprylar. Jag kan hänga med i diskussionen men det är Linda och W som är riktigt intresserade. När vi går kramar W om både mig och Linda. Ingen vet riktigt vad de ska göra med skuggan. Hon har inte deltagit i samtalet överhuvudtaget utan bara suttit bredvid. Linda har inga som helst skrupler för att låtsas att hon inte existerar. Jag känner att man för god tons skull borde säga adjö men det sträcker sig inte till att krama om henne. Det blir en pinsam paus innan vi går.