Etikettarkiv: Bute

30. Röda slottet

Castell Coch Solig uteplats är en joker som får alla andra faktorer att minska i betydelse. Vad spelar inredning, ölutbud, ljudvolym eller klientel för roll när solen skiner en i ansikten och man har en pint vilken som helst framför sig? Lewis Arms är en illgul Brainspub mitt i en korsning i Tongwynlais. Jag trampade förbi på en expedition längs Taff trail och såg plötsligt fler cyklar samlade än jag någonsin tidigare sett i Wales – fyra stycken. Deras ägare satt utspridda med varsin öl. Om det är så man gör när man är ute och cyklar här är inte jag den som missar att ta sedan dit man kommer. Jag stegade in i mörkret och beställde in en lager som jag tog med mig ut. På uteservering dricker man enligt vedertagen kutym vattniga törstsläckare, men Danmarks stolthet faller mig inte alls i smaken. Det är kanske inte tillräckligt varmt, det är en sådan där dag när solen lurar en att tro att våren äntligen har kommit men egentligen är det fortfarande halvvinter och en fisljummen bitter hade nog suttit bättre. Klockan är halv tre och männen vid bordet bredvid beställer in mat. Är detta en synnerligen sen lunch? Och förresten, varför är vi så många på puben? Det är ju en vanlig måndag, jobbar inte folk i det här landet?

Castell Coch interiör Jag är kompledig men vad är deras ursäkt? Trots solen är det lite kyligt, så efter att ha skickat ett par skryt-sms till Sverige överger jag Lewis Arms uteplats och deras hanging baskets med gula och blå penséer och överblommade påskliljor. Namnet Lewis Arms har antagligen något att göra med familjen Lewis. En Wyndham Lewis var nära medarbetare till Benjamin Disraeli och MP (member of parlament) för i tur ordning Cardiff, Aldeburgh och Maidstone (de två sistnämnda områden i England). Efter Lewis död gifte sig Disraeli med hans änka Mary Ann. Mary Anne var förresten tolv år äldre än Disraeli, en ålderskillnad jag noterar som ett gott tecken. Kopplingen till trakten är att Lewis bodde på gården Green Meadow och att Disraeli bodde på puben Cow and Snuffers när han skulle träffa Mary Anne. Denna pub ska ligga utefter Taff trail även om jag inte sett den under min cykeltur.

Jag trampar vidare upp till Castell Coch som på walesiska betyder det röda slottet. Det är ett medeltida slott som inte är ett dugg rött. Eller ett dugg medeltida för den delen. Här låg på 1300-talet ett rött sandstensslott byggt av baronen över Glamorgan, familjen de Clare. Han hade i sin tur byggt sitt slott ovanpå resterna av ett walesiskt fäste. Slott och slott, det var snarare en borg, för det här var på den tiden walesarna fortfarande var upproriska mot normanderna och platsen var strategiskt viktig. Ingen vet riktigt hur det tidigare walesiska fästet såg ut, men troligen var det av trä och byggt på 1000- eller 1100-talet av härskarna över Senghennydd. En av dessa hette Ifor Bach och 1158 lär han ha klättrat över murarna till Cardiff castle och kidnappat Earlen of Gloucester, hans fru och tvåårige son. Syftet var att diskutera vem som skulle styra över walesiska landområden som Earlen – en normand – tyckte han borde ta hand om medan Ifor ansåg att det var han som ärvt dem. En tripp ut i skogen tillsammans med sonen och frun övertygade Earlen om Ifors argument och Ifor och hans ättlingar fortsatte slåss mot normanderna i ytterligare hundra år.

castell-coch-7 Tillbaka till 1800-talet. Då återstod enbart en ruin av de Clares borg, som varit övergiven i sisådär 400 år. Antingen behövdes den inte längre eller så blev det för dyrt att reparera den efter walesarnas framfart. Det var en synnerligen pittoresk ruin som var ett populärt utflyktsmål för nyrika Cardiffbor. Ruinen ägdes av den stenrika familjen Bute – familjen med hamnen. In på scenen kom den tredje markisen som vurmade för medeltiden. Han hade en själsfrände i arkitekten Burgess, som enligt traditionen brukade gå omkring med en papegoja på axeln. Det får vara hur det vill med den skrönan, tillsammans skapade de historia. De började med att bygga om Cardiff slott. Denna tidigare normandiska försvarsanläggning, ännu tidigare romerska befästning, blev nu en luxuös dröm som hämtad ur sagornas värld. Från Tusen och en natt hämtades inspirationen till det arabiska rummet som täcktes med bladguld. Är man världens rikaste man kan man leva ut sina fantasier. Vid Castell Coch bestämmer de sig för att bygga en medeltida befästning som fritidshus. De var nu inte de enda med dessa idéer. I Skottland hade Victorias prins Albert 20 år tidigare byggt Balmoral med tinnar och medeltida torn. Burgess gjorde noggranna efterforskningar i Frankrike inför bygget av Castell Coch och byggde slottet komplett med vindbrygga och allt. Inuti släppte de all autencitet och täckte väggarna med utsirade målningar och fantasidjur. Perfekt sommarstuga, alltså. Eller kanske inte. Det visade sig nämligen snart att slottet var alldeles för litet. Det finns t ex bara två sovrum, ett för markisen och ett för hans fru. Eftersom det saknades sovrum för gäster blev det i princip aldrig använt. Exteriört har dock slottets medeltida utseende utnyttjas flitigt i teveinspelningar. Det var t ex här Terry Jones jungfru i Medieval lives bodde.

Orsaken till att den första borgen byggdes på just denna plats var för att kunna övervaka dalen. Idag ligger slottet idylliskt på en höjd. Idyller är fina på avstånd, men när man ska dit per cykel är det inte fullt lika fint. Jag är precis på väg att ge upp och kliva av cykeln när jag märker att en av herrarna från puben kommer cyklande bakom mig. Då kan jag omöjligt kliva av cykeln. Jag har redan lagt i den lättaste av de 27 växlarna och mjölksyran rinner när jag tvingar låren att trampa vidare. Jag är rejält slut när jag väl kommit upp och utan prestigeförlust kan kliva av cykeln.

welsh-cake-vykort-1 Vid foten av entrén står en caféskylt som ser ny ut. Detta måste givetvis undersökas noggrannare. Caféet är inrymt i tjänstefolkets domäner och här släpptes Burgess bevisligen aldrig lös. Inredningen är rejält trist men utbudet ser intressant ut. Ett fat dignar av Welsh Cakes. Welsh cakes är torra platta saker med russin i som gräddas i plättlagg. De är rätt ok när de fortfarande är varma men sedan blir de bara tristare ju längre de lagras. Jag väljer istället Teisen Lap, som enligt bifogad etikett ska vara en walesisk specialitet. Tror inte att jag behöver leta reda på receptet på den heller. Damen som arrenderar caféet berättar att hon precis övertagit kontraktet och att allting är hembakat. Hon frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige berättar hon med sann geografikompetens att ena halvan av paret som precis lämnat bordet bredvid också var från Danmark. Ett mycket platt land. Mannen hade kommit hit och gift sig med en brittiska och sedan stannat kvar. Hon berättar vidare att det är många som kommer till caféet och fikar. Hon har haft flera gäster som vandrat från Cardiff. Där fick jag som tyckte jag hade gjort en prestation som cyklat.

9. Markiserna Butes

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute ­– var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

cardiff-bay-mudflats-1 Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

cardiff-bay-efter-1 Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé.