Etikettarkiv: tidvatten

26. Terra Nova

wales-kust-4 I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

blackcurrant-infusion-2 Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

Terra Nova Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att “det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.

15. Tidvatten

rullskida-1 Samtalet med pappa ledde till ökad flit vad gäller styrketräning med futonen som tjänstgörande yogamatta. Saknade för ett ögonblick mina rullskidor. Det var ett mycket kort ögonblick, sedan mindes jag exakt vilken uppmärksamhet jag väckte när jag åkte runt på en asfalterad stig i Victoria Park för några år sedan. De sista varven hade jag följe, eller snarare följde, en tjej på cykel. Hon tyckte att jag behövde någon som cyklade före och gjorde plats genom flitigt plingande på ringklockan. I år satsade jag på långpromenader istället.
Promenerade ner till stationen och bad om en retur till Penarth.
– När ska du åka till Penarth?
– Med nästa tåg.
– Det går imorgon.
– Ehh, imorgon?! Tackade för mig, gick istället tvärsöver till busstationen och spanade in busstidtabellerna istället.

Penarth Penarth ligger och klamrar längs en klippkant med utsikt över havet en knapp mil från Cardiff . Det är en sömning fd badort packat med viktorianska jättevillor. På strandpromenaden finns en pir från 1894 med en turistinformation (stängd) och glasskiosk (öppen) inrymd i en paviljong i engelsk-indisk stil. Från piren kan man till vänster se barriären som gjort insjö av Cardiff bay och till höger se hela strandpromenaden. Den steniga stranden lockade. Innan jag vågade mig ner iakttog jag noggrant vattnet en stund, var tidvattnet på väg ut eller in? Jag hyste en hälsosam respekt för tidvatten. Den minskade inte av att jag nyligen sett på BBC att 23 kinesiska musselplockare drunknat i Morecambe Bay när de överraskades av tidvatten. Deras död avslöjade dessutom att de arbetade med svarta slavkontrakt, något som inte direkt minskade harmen i media. På Penarth strand promenerade en hel del personer men jag vågade inte lita på att de hade koll. Efter en stund var jag säker på att vattnet var på väg ut. Även om mina kunskaper om tidvatten var lite luddiga, visste jag åtminstone att om det var på väg ut, dröjde det lång tid innan det kom forsande tillbaka igen.

Penart pir Det blåste friskt och jag var snart ensam på min strandremsa, på ena sidan hav, på den andra tornade höga vita och rosa klippor upp sig. Det är den plats i världen där man kan se mest rosa alabaster utan grävskopa eller dynamit. Vackert, men allt annat än stabilt, så jag höll mig en bit ifrån klipporna för att slippa närkontakt.

Efter en timme hade jag inte kommit ett dugg närmare Lavernock point, där Marconi 1897 tog emot världens första radiomeddelande, sänt från Flat holm 5 km därifrån. Att vända var, och är, något som inte riktigt ingår i min portfölj, då får man ju bara se samma sak igen. Så när jag såg de hoprasade resterna av något som kan ha varit en brygga, eller en trappa, bestämde jag mig för att se om det gick att ta sig upp. De första stegen var lätta, sedan blev det värre. Det fanns inga steg, bara hal lera. Funderade på vad jag gett mig in på, men att vända var nu omöjligt. Slyet såg starkt ut och jag drog mig sakta uppför. Svettig, skakig och lättad nådde jag krönet och möttes av ett staket. På andra sidan staketet kunde jag se en bit gräsmatta, en asfalterad bred gångväg, mer gräs, en bilväg och sedan en rad med pampiga hus. Jag hade hittat Penarths berömda klipppromenad. Klättrade över staketet så snabbt och nonchalant som möjligt och dokumenterade som hastigast skylten “Access to the beach from this point is extreamly dangerous and anyone doing so could fatally injure themselves.”

Penarth - varningsskylt Några ynka meter och jag hade hamnat rakt in i en annan värld. Från att ha vandrat runt i isolerad ensamhet med elementen hade jag nu hittat södra Wales samlade befolkning. Dessutom verkade det pågå en modeparad av något slag. Jag tittade ner på mina inte alltför rena kläder och sände en längtansfylld tanke ner mot stranden igen. Eftersom jag kände mig grymt malplacerad vek jag av. Gick förbi enorma stenkåkar, en del fortfarande privatbostäder för miljonärer medan andra såg ut som vårdhem för bättre bemedlade pensionärer. Bredvid busshållplatsen hittade jag ett halvtrendigt fik (jag kunde variera mig och behövde inte bara spana efter pubar). Det fanns mycket på menyn som lockade, speciellt som jag var småhungrig. Men jag var ekonomisk och nöjde mig med att läppja på en utmärkt cappucino och bläddra i McCarthy’s Bar, en bok som någon tidigare gäst på Railway street hade lämnat kvar i gästrummet. Boken handlar om Pete McCarthy som reser runt Irland och dricker Guiness. Kanske jag skulle arkivera deckaren och skriva en bok om en kvinna som cyklar runt Wales och provar ale? Jag var så himla nöjd med min idé och min stora sparsamhet på caféet att jag på vägen hem sprang inom både Waterstone’s och Lush och satte sprätt på 25 pund.

Tillbaka på Railway street berättade jag om mina äventyr över en vegetarisk take-away balti. Squid berättade att jag missat möjligheten att besöka en fantastisk pub. Hade jag fortsatt längs stranden hade jag så småningom kommit till the Blue Anchor, en sådan där stråtäckt gammaldags stenstuga vi svenskar förknippar med Storbritannien efter att ha sett för många BBC-serier. Blue Anchors anor går tillbaka till 1380 och ölutbudet ska vara känt vida omkring. Vilken miss! Men det hade inte hjälpt om jag så hade gått till vägs ände, the Blue Anchor brann ner två dagar tidigare. När jag senare konsulterar en karta undrar jag om inte Squid har rört ihop pubarna. Fortsätter man längs stranden kommer man till Swanbridge. The Blue Anchor däremot låg i East Aberthaw, flera kartblad bort.