Etikettarkiv: Waterstone’s

71. Heffaklumpens återfärd

röd drake Tåget går inte förrän vid halv elva så jag hinner sova flera timmar innan klockan ringer. Har i princip packat färdigt, ska bara… …göra det allra sista… Som att bestämma, hur mycket jag kan stoppa i Heffaklumpen och hur mycket måste jag hänga på ryggen? Hemfärden ska ske med budgetflyg och de har restriktionen 20 kg för heffaklumpar medan handbagaget får väga precis vad som helst så länge det inte är för stort och resenären själv kan baxa upp det på bagagehyllan. Ehh, man har väl inte varit på gymmet och lyft skrot för inte!

Läs mer

61. The Yard

the-yard Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

Brewery 4 En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

waterstones Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

15. Tidvatten

rullskida-1 Samtalet med pappa ledde till ökad flit vad gäller styrketräning med futonen som tjänstgörande yogamatta. Saknade för ett ögonblick mina rullskidor. Det var ett mycket kort ögonblick, sedan mindes jag exakt vilken uppmärksamhet jag väckte när jag åkte runt på en asfalterad stig i Victoria Park för några år sedan. De sista varven hade jag följe, eller snarare följde, en tjej på cykel. Hon tyckte att jag behövde någon som cyklade före och gjorde plats genom flitigt plingande på ringklockan. I år satsade jag på långpromenader istället.
Promenerade ner till stationen och bad om en retur till Penarth.
– När ska du åka till Penarth?
– Med nästa tåg.
– Det går imorgon.
– Ehh, imorgon?! Tackade för mig, gick istället tvärsöver till busstationen och spanade in busstidtabellerna istället.

Penarth Penarth ligger och klamrar längs en klippkant med utsikt över havet en knapp mil från Cardiff . Det är en sömning fd badort packat med viktorianska jättevillor. På strandpromenaden finns en pir från 1894 med en turistinformation (stängd) och glasskiosk (öppen) inrymd i en paviljong i engelsk-indisk stil. Från piren kan man till vänster se barriären som gjort insjö av Cardiff bay och till höger se hela strandpromenaden. Den steniga stranden lockade. Innan jag vågade mig ner iakttog jag noggrant vattnet en stund, var tidvattnet på väg ut eller in? Jag hyste en hälsosam respekt för tidvatten. Den minskade inte av att jag nyligen sett på BBC att 23 kinesiska musselplockare drunknat i Morecambe Bay när de överraskades av tidvatten. Deras död avslöjade dessutom att de arbetade med svarta slavkontrakt, något som inte direkt minskade harmen i media. På Penarth strand promenerade en hel del personer men jag vågade inte lita på att de hade koll. Efter en stund var jag säker på att vattnet var på väg ut. Även om mina kunskaper om tidvatten var lite luddiga, visste jag åtminstone att om det var på väg ut, dröjde det lång tid innan det kom forsande tillbaka igen.

Penart pir Det blåste friskt och jag var snart ensam på min strandremsa, på ena sidan hav, på den andra tornade höga vita och rosa klippor upp sig. Det är den plats i världen där man kan se mest rosa alabaster utan grävskopa eller dynamit. Vackert, men allt annat än stabilt, så jag höll mig en bit ifrån klipporna för att slippa närkontakt.

Efter en timme hade jag inte kommit ett dugg närmare Lavernock point, där Marconi 1897 tog emot världens första radiomeddelande, sänt från Flat holm 5 km därifrån. Att vända var, och är, något som inte riktigt ingår i min portfölj, då får man ju bara se samma sak igen. Så när jag såg de hoprasade resterna av något som kan ha varit en brygga, eller en trappa, bestämde jag mig för att se om det gick att ta sig upp. De första stegen var lätta, sedan blev det värre. Det fanns inga steg, bara hal lera. Funderade på vad jag gett mig in på, men att vända var nu omöjligt. Slyet såg starkt ut och jag drog mig sakta uppför. Svettig, skakig och lättad nådde jag krönet och möttes av ett staket. På andra sidan staketet kunde jag se en bit gräsmatta, en asfalterad bred gångväg, mer gräs, en bilväg och sedan en rad med pampiga hus. Jag hade hittat Penarths berömda klipppromenad. Klättrade över staketet så snabbt och nonchalant som möjligt och dokumenterade som hastigast skylten “Access to the beach from this point is extreamly dangerous and anyone doing so could fatally injure themselves.”

Penarth - varningsskylt Några ynka meter och jag hade hamnat rakt in i en annan värld. Från att ha vandrat runt i isolerad ensamhet med elementen hade jag nu hittat södra Wales samlade befolkning. Dessutom verkade det pågå en modeparad av något slag. Jag tittade ner på mina inte alltför rena kläder och sände en längtansfylld tanke ner mot stranden igen. Eftersom jag kände mig grymt malplacerad vek jag av. Gick förbi enorma stenkåkar, en del fortfarande privatbostäder för miljonärer medan andra såg ut som vårdhem för bättre bemedlade pensionärer. Bredvid busshållplatsen hittade jag ett halvtrendigt fik (jag kunde variera mig och behövde inte bara spana efter pubar). Det fanns mycket på menyn som lockade, speciellt som jag var småhungrig. Men jag var ekonomisk och nöjde mig med att läppja på en utmärkt cappucino och bläddra i McCarthy’s Bar, en bok som någon tidigare gäst på Railway street hade lämnat kvar i gästrummet. Boken handlar om Pete McCarthy som reser runt Irland och dricker Guiness. Kanske jag skulle arkivera deckaren och skriva en bok om en kvinna som cyklar runt Wales och provar ale? Jag var så himla nöjd med min idé och min stora sparsamhet på caféet att jag på vägen hem sprang inom både Waterstone’s och Lush och satte sprätt på 25 pund.

Tillbaka på Railway street berättade jag om mina äventyr över en vegetarisk take-away balti. Squid berättade att jag missat möjligheten att besöka en fantastisk pub. Hade jag fortsatt längs stranden hade jag så småningom kommit till the Blue Anchor, en sådan där stråtäckt gammaldags stenstuga vi svenskar förknippar med Storbritannien efter att ha sett för många BBC-serier. Blue Anchors anor går tillbaka till 1380 och ölutbudet ska vara känt vida omkring. Vilken miss! Men det hade inte hjälpt om jag så hade gått till vägs ände, the Blue Anchor brann ner två dagar tidigare. När jag senare konsulterar en karta undrar jag om inte Squid har rört ihop pubarna. Fortsätter man längs stranden kommer man till Swanbridge. The Blue Anchor däremot låg i East Aberthaw, flera kartblad bort.