Etikettarkiv: Gatekeeper

48. Owain Glendwr

owain-glyndwr-6 Min mamma är på besök. Det är trevligt av flera skäl. Inte minst för att hon har en större plånbok än jag, vilket är välbehövligt. Bankerna i Storbritannien har av någon anled­ning inte kommit på att man kan flytta pengar över dagen. Eller snarare, de vet mycket väl hur man gör, men tills någon konkurrent tvingar dem så föredrar de att sitta på folks pengar i några dagar och inkassera ränta. Jag har inte fått tillbaka mina senaste utgifter från BSA ännu vilket påverkar mitt kassaflöde på ett negativt sätt. Kort sagt, min plånbok är tom. Därför är det tur att mamma är på besök. Mammors roll är att assistera sina barn finansiellt även när de är vuxna och bor i ett annat land. Mamma anländer med en liten elegant resväska som jag ska låna, kan ju inte gärna komma dragandes på anställningsintervju med Heffa­klumpen i högsta hugg. Mammas packning? Den ryms i ryggsäcken som hon har som handbagage.

Mamma och jag sätter oss på Salt och kommenterar folks klädsel, eller brist på klädsel. Det är en fördel med svenska, få förstår och man kan säga sådant som man normalt måste hålla inne med. Det är dock inte ett fullständigt obekant språk, missöden har hänt när fel person plötsligt visat sig prata svenska så vi tjattrar på med låga röster. När en kille demonstrativt promenerar förbi för tredje gången fnissar vi tillsammans. Det är en varm dag och han har valt ett tunt , nästan genomskinligt linne, antagligen för att kunna visa upp sina nydeffade muskler. För säkerhets skull tar han ett par extra turer till baren så att alla säkert får en chans att beundra dem. Mitt emot oss sitter fyra damer som ser ut att vara i min ålder, vilket antagligen betyder att de inte har passerat 25-strecket ännu. Den brittiska livsstilen åldrar i förtid. De har koordinerat sina kläder, tror jag, för de har alla vita linnekläder nertill, två i byxor och två i kjol. Tre har flip-flopsandaler och den fjärde ett par röd- och vitrutiga högklackade skor som säkert funkar på puben så länge man sitter ner. Fyra–fem barn verkar löst associerade med kvinnorna. Efter ett tag avlägsnar sig en av kjolarna med en barnvagn. De rödvitrutiga skorna följer med barnvagnen medan hennes tidigare användare stannar kvar, nu med ett par vita mockasiner som säkert är mer praktiska för en hård kväll på krogen.

Vi stannar dock inte kvar för att kolla vad som händer senare. För fyra år sedan var detta ett av mina favoritställen, goda ciabatta och designade toaletter med en fontän för handtvätt. Den är belägen mellan damernas och herrarnas och är kanske inte så där särdeles praktiskt men utmärkt som span- och mötesplats. Fontänen är kvar Det är lite nostalgi att vara på Salt men stället har förändrats. Eller så har mina preferenser förändrats. Jag har aldrig gympadojor på fötterna så förbudet mot dessa spelar ingen roll för mig, men jag gillar inte förbuds-och-vi-är-minsann-lite-förmer-än-andra-atmosfären. Om man lägger till att ölutbudet består av Kronenburg, Stella, Fosters, Carlings och Brains smooth så är det helt klart att en pint räcker och blir över. Vi styr istället stegen till the Gatekeeper mitt emot Millenniumstadium. Detta ölpalats i Weatherspoonkedjan är nästan övergivet, golvet är dock fortfarande klibbigt efter gårdagens invasion av speedwayentusiaster. Vi provar oss igenom Nine Cloud (god), Kimberly mild (rätt mörk), Northern Lightning (ljus, lite sötaktig) och 1744 (mellan­brun som flytande bröd).

Vart tar man mamma när man inte har något eget vardags­rum och det publika rummet har tjänat ut sitt syfte (vi pallar inte mer öl)? Jo, det finns en institution med sköna fåtöljer, dämpad belysning och man behöver inte ens föra en konversation eftersom underhållningen är ordnad. Bio. När vi närmar oss salong fyra öppnas dörren och ut kommer en kvinna som säger: det är tomt! Vi tittar på våra biljetter, det står en tydlig fyra på dem. Det är en ljum söndagskväll och det är få som valt Harry Potter.

Dagen efter är redan mammas sista dag och på Owain Glyndwr serveras de godaste bangers and mash som jag har stött på. De kostade i och för sig mer än vad jag betalat på andra ställen men det var de värda och eftersom solen ski­ner kan jag förlåta dem det tråkiga ölutbudet. Vi väljer Boddingtons för gamla minnens skull. Den sommar min bror fyllde tjugo sommarjobbade han på ett stort, numera skandalomsusat, svenskt försäkringsbolag i Southampton. Vi kunde givetvis inte överge honom på hans stora dag utan kom mangrant sättandes över vattnet. Efter jobbet gjorde han som alla andra, stoppade slipsen i kavajfickan och gick till puben. Stampuben hade i ett tidigare liv varit kyrka och såg precis ut som hundra andra små stenkyrkor med skill­nad att längs ena långsidan hade man byggt en lång bar. Jag tror vi satt i det som tidigare varit kor och drack det som då var favoritölen: Boddingtons.

Boddingtons smakar inte alls lika gott som jag minns. Minns jag dåligt, har jag blivit en kinkigare ölkännare sedan dess eller beror det på att Boddingtons numera ingår i den stora Interbrewkoncernen? Det är kanske talande att Man­chesters forna stolthet marknadsförs för sitt fina skum, jag menar skum? Hur vore det om man satsade på god smak? Fin färg? Snygg etikett? Närproducerat? Boddingtons är ändå den tredje mest sålda ölen i Storbritannien. Detta är nu nästan ett decennium sedan men trots det minns jag fortfarande att jag druckit Boddingtons i en pub som tidi­gare varit en kyrka. Ett speciellt tillfälle, en udda byggnad eller ett udda namn kan göra en pub minnesvärd.

Den här puben är döpt efter Owain Glyndwr, en walesisk nationalhjälte och upprorsledare. Han är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth. Inte alls ett dumt namn på en pub, alltså, även om Owain råkade bränna ner hela Cardiff för exakt 600 år sedan. Mamma var nöjd med både korven och alen. Och jag stortrivdes med mitt liv i Cardiff, varför ödsla semesterdagar på anställningsintervju i gamla Sverige?

26. Terra Nova

wales-kust-4 I mitt nästa liv ska jag öppna flashigt soppställe nära ett kontor med många kvinnor som vill ha något ”lätt till lunch”. Sedan ska jag koka soppa på grädde, buljong och kanske en och annan färsk örtkrydda, servera i papplåda och ta hutlöst betalt. Jag har bara provat en soppa på Turquoise. Valde lamm, jag är ändå i Wales där det finns fler får än människor (11 miljoner för att vara rätt oexakt – är siffran från vår- eller höstsäsong?). Soppan innehöll en kvarts potatis, två lammbitar och massor av buljong.

-Trendigt? Ja. Gott? Jovars. Mättande? Nej. Prisvärt? Ha!

Lunchtid, det är då saknaden efter Sverige och dagens rätt är som störst. Det finns två kategorier av lunchätare på TQ om man räknar bort de som äter sin lunch vid skrivbordet. Och det gör jag gärna, tangentbord lär vara det bakterietätaste området på ett kontor, med fyra gånger så många bakterier som på toalettsitsen. Men bakterierna på toalettsitsen är i gengäld läskigare, så överväg nu inte att byta lunchställe. De flesta lunchätarna hör dock antingen till det övre personalrummet eller till nedre. Det övre ligger mellan kontoret och utställningarna, det nedre bredvid verkstaden. Det går en knivskarp skiljelinje mellan dessa i klientel och lunchmeny.

Ta två skivor färdigskivat, garanterat fiberfritt, skumgummibröd med oändlig hållbarhet. Bred på ett lager smörersättning, lägg dit några bitar ljusgul smaklös cheddar och avsluta med ytterligare två skivor formbröd. Skär tvärs itu så fyra trekantsbitar erhålles. Lägg i en plastlåda och komplettera med en påse salt & vinegar crisps. Voilà! Receptet på en helt ordinär matlåda om du vill smälta in i det övre personalrummet. Rummet i sig är litet. Det går precis att gå mellan de gröna sofforna och de låga soffborden i mitten av rummet. Soffborden är oftast fyllda med en blandad sortering av halvtomma förpackningar med munkar (det lokala belöningssystemet), insamlingsbyttor (till någon som var här före min tid och nu samlar in pengar till ett eller annat vällovligt projekt i Indien), pennor och odiskade temuggar. Ena väggen är fylld med bilder på alla anställda och en världskarta där det står varifrån de kommer eller vart de åkt. I princip hela världen finns representerade med viss tonvikt på Europa och Australien. Jag bidrar med enda knappnålen från Sverige. Väggen mitt emot upptas av en stor anslagstavla med en blandning av arbetsscheman, uppmaningar att städa rummet och festplanering. En vägg består av stora glasade skjutdörrar ut på en terrass med utsikt över Cardiff bay. Bredvid entrén till rummet finns ett pyttelitet pentry med diskho, tevattenautomat och några hyllor för tepåsar och kaffepulver.

Runt ett (väl sent anser min mage) fylls sofforna med tanter i varierande ålder mellan tjugofem och femtio som plockar fram sina trekantsmackor. Kontorsmaffian har intagit stället. Samtalen kretsar runt mat: kokböcker, diet, matlådor, och bantning. Alla bantar. Idag bjöds dock på ett annat ämne: tidvatten. Det väckte både förvåning och skepsis när jag hävdade att vi inte har något i Sverige. Jag fick givetvis i uppdrag att bevisa detta med hjälp av fakta. Det visade sig vara lättare sagt än gjort men efter ett par timmar kunde jag skicka ut ett mejl som berättade att orsaken är att vi har jord på jorden. Om jorden bestått av enbart vatten (då kallad ”havet” snarare än ”jorden) skulle en enmeters våg rört sig runt jorden i samma takt som månen. Om månen istället parkerade ovanför Cardiff skulle jorden likna en rugbyboll. Vattnet skulle konstant vara 35 centimeter högre än dagens medelvattenstånd i Cardiff bay och i Australien (kanske därför som rugby är så stort just i dessa områden). Men nu rör sig månen, jorden och solen och vi har både jord och hav. Det gör att det finns en amfidromisk punkt helt utan tidvatten utanför Sydnorge, trots att solen och månen drar i vattenmassorna för allt vad de förmår (och de är stora och förmår en hel del). Cardiff däremot ligger i utkanten av amfidromen och har därför en tydlig skillnad på hög- och lågvatten. Världens näst högsta faktiskt. Rekordet är 13,5 meter vid springflod – när både jorden och månen drar åt samma håll. Nu är det inte bara punkten med det konstiga namnet som spelar in utan också den optimala formen på Bristol Channel. Den ser ut som en långsmal triangel och det är långgrunt.

Jag var nöjd att jag lyckades pigga upp min utläggning med en rugbyreferens. Mitt mejl möts dock av total tystnad och jag misstänker att ingen kommer fråga mig om något i framtiden. Nåväl, i så fall får jag väl helt enkelt retirera ner en våning till det andra personalrummet. Det har riktiga bord och stolar samt två mikrovågsugnar. Det behövs, för grabbarna i verkstaden pular inte med trekantsmackor, de ska ha riktig mat. I allmänhet i form av Asdas färdiglagade curry-rätter. De senaste sportresultaten är ett gångbart samtalsämne där nere. Men ett verkligt vinnande samtalsämne är att snacka skit om de som äter i det andra personalrummet. De i sin tur verkar inte veta om att det nedre personalrummet finns.

Det finns dock en person som båda falangerna talar illa om. Han rekryterades in som en tänkt kronprins till VD:n på en påhittad (förlåt nyskapad) hög tjänst men utan några riktiga arbetsuppgifter. Därför skapar han egna. Eftersom han är hög chef behöver han aldrig konsultera någon annan om råd, vilket ofta slår tillbaka på honom själv. Han slöt t ex avtal med IKEA att folk från TQ skulle vara på plats varje helg under våren med aktiviteter i entrén, sk science busking. En aktivitet som i högsta grad påverkar oss i public programme, det är vi som måste utbilda och förse personalen med material. Oturligt för honom sammanföll premiärhelgen med public programmes frånvaro från bygget. Jag åkte skidor mellan Sälen och Evertsberg, Helen var hos sin bror i Amsterdam och Phil på sitt eget bröllop. IKEA fick vänta. Det märkliga är att innan personen i fråga hamnade där han är så var han mycket omtyckt. Men har man väl hamnat i onåd hos fotfolket är omdömet under luncherna inte nådigt.

Det är sällsynt att lunch äts på restaurang men i gengäld är social samvaro på puben direkt efter jobbet desto vanligare.
– Vill du följa med på pubquizz ikväll? Frågade Phil över en av dagens alla obligatoriska koppar te. Jag behövde inte många sekunders betänketid. Quizz måste ju testas för Projektets räkning. Phil, Jo, Steve och Louise hade varit på quizz på Crwys förut och rekommenderade att vi åt på ett annat ställe innan vi gick dit. Man ska alltid följa lokalbefolkningens råd, därför följde jag med till Baltic Cuisine på Woodville streets. Det var inte i närheten av de currys jag ätit med Jen och Pete, men notan var i gengäld också annorlunda.

De äkta paren Jo och Phil respektive Steve och Louise är TQpar, dvs de träffades när de båda jobbade på TQ. Phil och Jo gör det fortfarande. Louise är en av mina företrädare i public programme men jobbar nu hos en populärvetenskapligt sinnad astronom. Steve arbetade tidigare i planetariet, trots att han är biolog. Han går nu en PGCE (Postgraduate Certificate of Education) – en ettårig intensivutbildning till lärare. Finns det någon lag som säger att personer med liknande utseenden dras till varandra? I så fall har jag här två par som stödjer den tesen. Steve är vrålsexig på ett italienskt vis medan Louise är docksöt. Även Phil och Jo liknar varandra.

Själva quizzen är en intressant upplevelse men som gammal TP-mästare var det en smula knäckande för självförtroendet. De flesta frågor rör brittisk populärkultur: musik och dokusåpakändisar. Inte mina bästa grenar. Jag känner inte igen ett enda av de foton man skulle namnge. Louise däremot prickar in alla rätt. Lite bättre går det på talesätten. Hela två poäng kammar jag hem till laget.

blackcurrant-infusion-2 Hem längtar jag mot slutet av kvällen. Direkt efter quizzen sätter jag högsta fart hemåt. Av mer en ett skäl. Det är svinkallt. Våren är en hopplös tid. Det kan vara sommarvarmt på dagen och sedan isande kallt på natten. Detta kräver framförhållning i klädvalet. Eftersom den här kvällsaktiviteten inte var planerad saknar jag varma kläder. Den gröna anoraken är så klart med, jag går inte utanför dörren utan regnskydd. Men det är långt ifrån tillräckligt. Fryser hela vägen hem till Fairwater. Dricker två stora muggar Blackcurrant, Ginseng & Vanilla infusions och bäddar ner mig med både yllesockar och fleecetröja.

Fryser hela natten och vaknar dörisig. Usel tajming, vi är mitt i påsklovet och det är full rulle för public programme, fyra shower per dag i teatern. Förutom när det regnar, vilket det gör nästan varje dag. Då blir tillströmningen av besökare extra stor, med extraföreställningar som följd. Extraföreställningar betyder att jag får hoppa in i teatern för den där femte showen när alla barn och föräldrar börjar bli trötta, kinkiga och svårroade. Dessutom har jag en viktig aktivitet inplanerad till kvällen. Jag har rekryterat en medarbetare till pubundersökningsprojektet! Eftersom syftet delvis är att iaktta konstiga brittiska egenheter, är det av yttersta vikt att denna medarbetare också är utlänning. Helst från en annan bakgrund än försöksledaren, så att man får så stor bredd i erfarenheter som möjligt. Som av en händelse så passar dessa kriterier perfekt in på W som dessutom har haft vänligheten att ställa upp.

En hel kväll med W! Har sett fram emot detta ända sedan vi pratade om att besöka en jazzklubb, men jag istället hälsade på Glenys på sjukhuset. Senaste dagarna har jag funderat på om han tolkat det som en dejt, eller som att vi ska gå ut ett helt gäng. Jag har varit ytterst noga med att inte nämna detta för någon annan. Eftersom han inte har någon mobil och jag sätter högsta fart ut från TQ på slaget fem, råkar vi tappa bort alla eventuella övriga intressenter. Så synd!

Terra Nova Vi går till Terra Nova, ett namn med lokal anknytning. 15 juni 1910 lämnade Robert Scott Cardiff ombord Terra Nova med sikte mot Antarktis. Skeppet var egentligen inte Robert Scotts förstaval. Han ville ha Discovery som specialbyggts för hans förra Antarktisexpedition, men de nya ägarna vägrade sälja. Terra Nova var egentligen inget dåligt val, det var ett rutinerat skepp för resor i isiga vatten och efter att en rejäl läcka tätats på Nya Zeeland helt ok. Scott var ombord när Terra Nova lämnade Cardiff men han följde bara med en kort bit, sedan återvände han till London för att fortsätta jaga pengar och anslöt till expeditionen i Sydafrika. Hade han inte dött i kampen med Amundsen att vara först till sydpolen hade kanske Terra Nova inte varit lika berömt?

Inleder kvällen med några säkra samtalsämnen, som hur och vem som uppfann mikrovågsugnen, dammsugaren och glödlampan. W har undervisat tema uppfinningar för amerikanska barn på sommarläger och jag teknikhistoria för högstadie- och gymnasieelever i Malmö. Det visar sig att en hel del av våra historier är lika (vilket de bör vara) men några skiljer sig åt. Historien om hur dövläraren Bell förälskade sig i en vacker dövstum elev och därför uppfinner telefonen, är inte helt sann enligt amerikanska dövkretsar. Synd, för det var en så bra historia om bakomliggande motivation till uppfinningar. Jag är dock inte helt förvånad, jag har läst historien i en utställningstext och jag vet vem som var inblandad i bakgrundsresearchen till den utställningen och vederbörandes vana att frisera till historier. Min favorit bland hans historier involverar öl. Öl skulle vara orsaken till att stenåldersmänniskan övergav det lättsamma livet som kringvandrande jägare till förmån för det slitsamma livet som bofasta jordbrukare. Just nu struntar jag i om detta är sant eller ej, jag är mer nyfiken på hur W fått sina kunskaper om amerikanska dövkretsar. Jo han har lärt sig teckenspråk men han slingrar sig undan frågan varför han lärt sig det. Jag tror inte på den lama förklaringen att “det verkade kul” utan skulle snarare gissa på den mycket mer spännande förklaringen med en döv släkting eller första kärlek.

Sparar den frågan och övergår till att gå igenom kriterierna för pubprovningsprojektet. Det går dock inte att göra på fastande mage utan vi promenerar in till centrum och äter middag. Peppade inför uppgiften ger vi oss genast i kast med en första undersökning. Av puben Gatekeeper. Som denna kväll är extremt trevlig. Så trevlig att jag har svårt att slita mig för att ta mig till tåget. Plötsligt inser jag att sista tåget hem till Fairwater har gått.