13. Jakten på varmvattnet

Lämna ett svar

[singlepic id=138 w=300 h=400 float=right]Mysteriet med Squids namn och rosmarinen var löst men ett viktigare problem återstod. Var höll varmvattenberedaren hus? Det lättaste sättet hade antagligen varit att fråga Squid eller Gaz. Men jag ville inte dra uppmärksamhet till det faktum att jag fortfarande inte hade tagit tag i boendefrågan. Jag försökte istället lite diskret hitta varmvattenberedaren på egen hand. Kollade alla uppenbara platser: i köket, under trappen, i närheten av badrummet. Kammade noll. Det borde vara en ganska stor grej så jag tyckte att den borde vara hyfsat synlig. Nu var det kanske inte så väsentligt var själva tanken låg, den kanske låg gömd på vinden, men var höll själva kontrollpanelen hus? Den var betydligt viktigare, men dessvärre betydligt mindre och extremt väl dold. Kontrollpanelen styrde när vattnet värmdes upp. Den var programmerad enligt något veckoschema så att det fanns varmt vatten i kranen och elementen en stund på mornar och kvällar. Orsaken till att varmvattenberedare bara var på lite nu och då var såklart att det kostade skjortan att värma upp vattnet. Eftersom värmen sedan susade direkt ut genom englasfönstren var det ingen idé att ha det på när ingen är hemma. Åtminstone var det så britterna var lärda. Jag hade mina dubier men kostnaden var orsaken till att jag inte frågade rakt ut utan letade efter kontrollpanelen för att smygvärma mig lite vatten.

Det fanns flera hygienrelaterade skäl till min jakt. Diskning underlättas av varmvatten och varmvatten förvandlade elementen från istappar till värmekällor. Det senare var komforthöjande men också väsentligt för mina underkläder. Någon torktumlare eller torkskåp fanns inte utan efter tvätt hängdes alla kläder på ställningar som i sin tur hängdes på elementen. Var elementen varma torkade tvätten snabbt och allt var frid och fröjd. Var elementen å andra sidan kalla så förvandlas den rena tvätten sakta men säkert till en fuktig sur massa. Den sura lukten var sedan lögn att bli av med. Inte ens en extra lång tvätt med förtvätt i 90 grader kunde ta bort lukten helt. En frottéhandduk var nästan chanslös att torka varken med eller utan varmvatten i elementen. Och en sur frottéhandduk sprider lukten till den som använder den. Därav min vurm för riktigt tunna handdukar, en lyx som omfattade bara två stycken, inköpta på Habitat för flera år sedan. Försökte köpa fler men de hade utgått ur sortimentet och ersatts med frotté. Vilket fick mig att fundera över om majoriteten av hushållen var bättre utrustade med torkmöjligheter eller om britterna i gemen torkade sig på sura frottéhanddukar och helt enkelt saknade luktsinne?

[singlepic id=136 w=300 h=400 float=right]Den sista anledningen till min jakt var drömmen om ett varmt härligt bad. På mornarna fanns det visserligen varmt vatten, men med tre personer och ett badrum vågade jag aldrig ockupera rummet för något bad. Dusch saknades så jag vaskade bara av en kroppsdel i taget under kranen. Men någon gång när jag varit ensam i huset hade jag gärna badat. Nu hade det inte hjälpt om jag så hittat reglaget. Det krävs framförhållning också. Något jag lärt mig den hårda vägen. Det var i mitt förra brittiska hus. Jag hade varit ute och joggat, överraskats av en regnskur och kom hem iskall in i märgen. Drömde om ett ångande hett bad för att tina upp. Satte på kranen i badrummet och kände på temperaturen. Jodå, det var ok. Hämtade en brusande badbomb och en pocketbok i sovrummet. Återvände och stoppade handen under kranen. Isvatten! En eskimå skulle känt sig hemma. Kände på vattnet i badkaret, fesljummet. Vad göra? Vänta ett par timmar tills det iskalla vattnet i varmvattenberedaren värmts upp? Bada i det snabbt avsvalnande halvfulla karet? Kunde man möjligen bättra på det redan upptappade vattnet? Vattenkokare ska ju vara både snabba och energisnåla och hur mycket hundragradigt vatten krävs egentligen för att kompensera för isvattnet och ge ett lagom varmt bad? Försökte mig på ett överslag, x gånger två liter hett vatten + y liter fesljummet vatten ska bli x+y liter badvatten. Det blev för komplicerat, jag provade istället. Började springa fram och tillbaka mellan köket och badrummet. I det aktuella huset fanns köket på bottenvåningen och badrummet på ovanvåningen, så det blev många varv i trapporna. Volymen på en vattenkokare är ynkligt liten i förhållande till ett badkar kan jag rapportera ifall nu någon undrade. Efter tio‑femton rundor gav jag upp. Badvattnet måste ha svalnat i ungefär samma takt som mitt tillskott för det blev aldrig varmare men jag blev varm av allt springande.

Efter denna upplevelse skaffade jag kort på ett gym. Där hade de duschar med oändligt med varmvatten. Kanske inte en dum lösning nu heller för jag hittade aldrig kontrollpanelen till varmvattenberedaren.

12. Svarta döden

Lämna ett svar

[singlepic id=133 w=300 h=400 float=right]Mer närliggande problem pockade dock på, som vad hette egentligen mannen i vars hus jag bodde? Självklart presenterade han sig första kvällen, men antingen lyssnade jag dåligt eller så la jag det inte på minnet. Jag vet att jag kunde frågat men jag tyckte det var pinsamt att jag inte visste. Ju fler dagar som gick, ju värre blev det. Gaz kallade honom för Squid, men sa samtidigt att Squid egentligen inte gillar namnet. Eftersom jag inte var någon gammal god vän utan bara en gäst, som dessutom råkat stanna lite längre än väntat, undvek jag att använda det inom hörhåll. Det blev dock lite halvjobbigt att hela tiden referera till ”dig” och ”honom”. Vad hette han på riktigt? Så jag bevakade posten. De flesta brev var ohjälpsamt adresserade till initial plus efternamn, vilket inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Till slut damp det ner ett brev med hela namnet utskrivet!

Squid (Peter) hade dessutom stigit ett par pinnhål i min aktning. Han var den första britt jag stött på som faktiskt visste att Sverige varit en stormakt en gång i tiden (han kallade Gustav II Adolf för Gustavus Adolfus vilket i sig var lite underhållande). Jag hade annars gett upp både att berätta om denna bit av Sveriges historia och att påpeka att Sveriges areal är avsevärt större än de brittiska öarnas. Det var nämligen inte någon som trodde på mig. Britterna tror att de bor på en stor ö. De tror att de är en stormakt, att de och USA, deras ”special friend” är på det stora hela likvärda i betydelse. Squids kunskap berodde inte på något obrittiskt stort intresse för omvärlden, utan på att han specialiserade sig på 1600-talshistoria på universitetet. Med denna utbildning i bagaget arbetade han nu som civil servant inom något med miljö, typ det tröstlösa arbetet att lära britter att värna om miljön. Han föregick med gott exempel genom att promenera till och från jobbet. Både Gaz och Squid var oftast hemma före mig. Squid för att han hade kortare väg att gå, Gaz för att han begagnade något fordon, cykel eller bil. Gaz jobbade också på TQ, men inte i huvudbyggnaden utan var utlokaliserad till den kombinerade verkstad och kontor-för-mindre-viktiga-projekt på Bessemer road. Skönt tyckte Gaz, han slapp kontorsskvallret. Synd tyckte jag, för det omöjliggjorde samåkning.

Det allra bästa med att bo med Gaz och Squid var dock att jag inte behövde laga mat mer än var tredje-fjärde dag sådär. Sedan fick jag hålla till godo med att hushållet var strikt vegetariskt. Lättare äta än laga. Tillbringade en dag en lång stund på Sainsbury’s med att vända och vrida på varenda variant av vegetariska korvar de hade. Linconshire eller Cumberland? Salvia och timjan eller peppar, koriander, ingefära och muskot? Gaz och jag lagade liknande mat, oftast färsk pasta och någon sallad. Squid körde med det traditionella brittiska köket, fast i vegetarisk version. Kokt potatis, kokt broccoli, konstigt vegetariskt substitut för kött och gravy, den brittiska buljongbaserade såsen som serveras till allt.

[singlepic id=101 w=300 h=300 float=right]Middagen serverades alltid framför tevesoffan. Trist när det var rugbymatch (trots Gaz försök hade jag fortfarande inte fattat regelverket), roligt på måndagar för då visades Terry Jones Medieval Lives. Terry spelade samtliga roller själv, från jungfrun i nöd till munken via riddaren. Varje avsnitt handlade om en roll och han punkterade myter på löpande band. De ädla rövarna var t ex vid närmare titt oftast arbetslösa riddare. De var yngre söner som, om det inte fanns något krig att utmärka sig i (läs: få belöningar för att man plundrade andra länders befolkning) fick hålla till godo med att plundra grannarna. Dialogen var kvick och full av ordvitsar. Inte helt lätt hänga med och därför var jag himla nöjd när jag kunde dechiffrera referensen ”för medeltidens bonde var det inte all blacks som var den stora fasan utan black death”. Jag råkade veta att black death betydde digerdöden och all blacks var smeknamnet på det nya zeeländska rugbylaget, som satt käppar i hjulen för det engelska många gånger. Min detaljkunskap i rugbyområdet berodde på 1,96 meter Jonah Lomu, all blacks karismatiska superstjärna. När Nya Zeeland spelade bronsmatch mot Sydafrika i VM 1999 gick jag och en väninna dit för att spana in Lomu, den maoriska dansen haka som all blacks inleder varje match med och stämningen på arenan. I den ordningen. Lomu var mäktig att skåda och vi var nöjda. Betydligt nöjdare än all blacks anhängare. Laget var tydligt skakat av att Frankrike snuvat dem på deras givna plats i finalen och kom inte alls upp i normal standard.

[singlepic id=132 w=300 h=300 float=right]Måltidsdrycken i tevesoffan var vin, varje dag, förutom de dagar då det dracks öl, eller både ock. Färsk rosmarin var en ständigt återkommande ingrediens, vilket förundrade mig då fönsterbrädan förutom blandade reklammuggar enbart innehöll en tynande persilja. Mysteriet fick sin förklaring den dag Gaz visade mig häcken i trädgården. De höll efter den med stora häcksaxen då den hotade att ta över trädgården. Jag blev stum av avundsjuka! Rosmarin var för mig en långsamt växande nätt och jämnt flerårig krukväxt som jag bara vågade skatta vid särskilda tillfällen, annars blev inget kvar. Plötsligt kändes utsikterna att slå ner bopålarna för gott i Wales mycket attraktivt. En egen häck med rosmarin, det skulle jag definitivt ha!

11. IKEA

1 svar

[singlepic id=29 w=400 h=300 float=right]Allting gick inte att skjuta på till kvällarna, vissa saker måste ordnas dagtid. Förutom den stora fixarlistan där BOSTAD skrivits med versaler, hade jag en mindre inköpslista. Tunnstrumpor, handdukar, tvål, tvättmedel, mat… den bara växte till rena sisyfoslistan. Varje dag rapporterade the Guardian om nya rekord i antal miljarder pund som befolkningen hade lånat på sina kreditkort till konsumtion och alla jag kände hade minst ett par för när krediten nått botten, då skaffade man ett nytt. Det verkar vara det gängse sättet att finansiera sina studier. Vad jag inte kunde förstå var hur invånarna lyckades spendera några pengar överhuvudtaget? Eller snarare, när? I centrum stängde alla affärer halv sex, förutom de som stängde redan fem. Jag slutade prick fem och det tog precis en halvtimme att gå från jobbet till staden. Queen street var en krigszon vid stängningsdags. Sena shoppare med fulla kassar klämde sig ut genom dörrar som spärrats av väktare. Skyltfönstren var fulla med varor, här och där kompletterade med lockande dofter men ingenstans var man välkommen. Gågatan tömdes på folk och kvar blev bara skräp som flög omkring.

En dag skyndade jag mig in till centrum och lyckades klämma mig in på Boots fem minuter före stängningsdags. Fick med mig ett nytt märke av tamponger hem. Jag är uppvuxen med sloganen ”tampongen som inte luddar”, en slogan jag alltid tyckte var ett helt värdelöst säljargument. Det var väl självklart att något som ska användas där inte ska ludda! En kort tid på de brittiska öarna, med ett annat utbud, hade emellertid lärt mig att denna slogan hade sitt existensberättigande. Nu höll jag på och testade igenom det luddiga utbudet.

Eftersom mina shoppingförsök i centrum var sådär måttligt framgångsrika gav jag mig en kväll av till ett ställe med karriäranpassade öppettider: IKEA. Förr var man tvungen att åka till Bristol, men IKEA hade haft vänligheten att expandera till Cardiff. Varuhuset skulle ligga i Grangetown, så jag satte mig på ett tåg och höll tummarna för att tåget skulle gå åt rätt håll. När tåget rullat ut från den ståtliga stationen blev bakgårdarna genast allt skräpigare, ett säkert tecken på att jag åkte mot Grangetown. Det som fascinerade mig är att ingen, någon gång under de senaste hundra åren, kommit på att det rullar tåg på baksidan av husen och gjort sig besväret med två ”framsidor”. Räknas inte tåg? Tror de att passagerarna inte ser något från tågen?

[singlepic id=31 w=400 h=300 float=right]Spåret gick en bit över marken, vilket gav en bra översikt och jag såg en bekant blå-gul jättelada på håll. Detta gav mig en uppfattning om åt vilket håll jag skulle gå när jag stigit av, men när jag hade kommit från perrongen ner till gatuplanet var det inte lika lätt att orientera sig. Valde en gata som jag trodde skulle gå åt rätt håll. Det var rätt träligt att knalla fram mellan husraderna. Hus förresten!? Brukar inte IKEA ligga långt bort i tjottahejti bland andra stormarknader? Skulle jag behöva vandra tills husen tog slut, bensinmackarna tagit vid och först därefter komma till det förlovande landet? Blev oändligt lättad när IKEA dök upp på andra sidan en rondell mitt bland bostadshusen. Tog rulltrappan upp och började gå bland utställningarna. Precis som hemma!!! Blev alldeles varm i själen. Gick från ” jag har passerat IKEA-stadiet i mitt liv och nu handlar jag bara dansk design på Svenssons i Lammhult” till ”jag älskar IKEA” på ett par sekunder. Min kärlek blev omedelbart prövad. För precis som hemma var de varor jag kommit för att handla slut. I detta fall stearinljus. På denna ö var ljus synonymt med värmeljus, tea candles. Om man mot förmodan hittade långa smala ljus som passade i mina ljusstakar var de undantagslöst av paraffin (en icke förnyelsebara råvara) och dessutom snordyra, eftersom de bara såldes i trendiga inredningsbutiker. Precis som Kamprad hade räknat med gick jag dock inte hem tomhänt bara för att den vara jag tänkt handla inte lagerfördes. Efter att ha velat en stund handlade jag ett fyrpack superbilliga glas för värmeljus och ett fyrpack Tindra doftljus lavendel.

När jag kom ut från IKEA spöregnade det. Det gör ofta det i Wales, men det är nästan alltid korta skurar. Lokalbefolkningen verkade inte bry sig men jag parkerade mig i en busskur. Enligt busstidtabellen skulle bussarna gå var tjugonde minut men det gällde kanske enbart soliga dagar för jag fick sitta där i trekvart innan en buss dök upp. Jag blev inte särskilt förvånad, tidtabellerna verkade inte ha någon som helst verklighetsanknytning. Någon dag senare gjorde jag ett nytt försök att åka buss. Jag hade läst ett reklamblad för en Bay Circle Line som skulle passera både TQ och i närheten av Squids hus. Lysande! Efter att ha väntat ut en buss, klivit på, noggrant räknat upp och lagt i mina 95 pence i en behållare behagade chauffören informera om att han bara skulle köra ett par kvarter till Cardiff central. Hoppsan, hade jag klivit på en buss som var inne på sitt slutvarv? Nej, bussen gick aldrig annat än till centralen svarade chauffören. Jag pekade på busslinjens namn, Bay Circle Line! Det hjälpte inte, den här bussen skulle till stationen. Därefter skulle den visserligen vidare men först efter en längre paus. Jag hade ju redan betalat och det gick inte att få tillbaka pengarna så jag åkte med. Kom fram till sist men det tog längre tid än om jag hade promenerat.

Det var kanske inte så konstigt att jag oftare gick än åkte buss. Jag visste alltid när jag skulle komma fram och jag slapp bära omkring på en skottkärra med småpengar. Chaufförerna växlade inte utan man slängde pengarna direkt i en låda och fick ett kvitto av chauffören. För att göra det extra enkelt för resenärerna så var alla priser på jämna fem pence, 85, 95, 115 pence osv. beroende på antal zoner man skulle korsa.

Allt detta gående blev lite enformigt så när söndagen äntligen kom var promenader, vandring, jogging, all slags förflyttelse till fots långt ner på listan över saker jag längtade efter att göra. Släntrade i stället in i köket fullt inställd på en slö dag, i eller i närheten av sängen och möttes av den sedvanliga förföriska doften av nymalet kaffe och Gaz i full färd med att tillaga en champinjon- och rosmarinomelett iförd full vandringsutrustning. Frågade genast: får jag följa med (och finns det omelett till mig)?

[singlepic id=127 w=300 h=400 float=right]Vandringsutrustning à la Gaz betydde tajts, kraftiga kängor och ett par damasker som såg precis ut som de snölås vi satte över pjäxorna innan vi pulsade iväg i lössnö, när jag var liten. Något liknande fanns inte i min garderob som var kraftigt begränsad av Heffaklumpens lastförmåga. Eftersom de medburna gymkläderna var för kalla för vandring i okänd terräng mitt i vintern blev det till att plocka ur jobbgarderoben och hoppas att eventuell lera skulle gå att få bort efteråt. Vandring är något av walesisk nationalsysselsättning, möjligen i konkurrens med pubbesök. Ofta kombineras dessa aktiviteter, först vandring och därefter besök på mysig landsortspub med lågt i tak och skummande öler. Det var åtminstone så jag föreställde mig det hela men när vi trötta och hungriga kom till The Star Inn möttes vi inte av någon sprakande brasa eller förföriska dofter utan bara mörka fönster och en stängd dörr. Ett snopet slut på något som annars var en trevlig dag.

Under vandringen hittade vi något jag först trodde var en grotta men den fortsatte in i berget. Det var kolsvart och kolsvarta okända tunnlar in i berg är ju inte min favorit direkt. Samtidigt var jag oerhört nyfiken på vart den skulle ta vägen och tack vare min medhavda pannlampa fick nyfikenheten segra. Det visade sig vara en nedlagd järnvägstunnel som gick tvärs genom berget. I slutet av tunneln var det översvämning så det blev en del balanserande utmed sidorna men vi kom hem torrskodda, om än med tomma magar och törstiga strupar.

[singlepic id=80 w=300 h=400 float=right]Om det var snopet att The Star Inn hade stängt så jag inte fick tillfälle att testa en country pub var det lättare att utöva min nya hobby under arbetsveckan. Men att dricka öl till lunch kändes fortfarande främmande, speciellt när min nya chef Julian från BSA var på besök. Julian överraskade mig med att kunna svenska men vägrade berätta hur det kom sig. För att understryka min präktighet beställde jag in en flaska blaskig gul dryck med tveksamt släktskap med juice. Den kostade mer än en pint, var allt annat än stimulerande och jag ångrade mig djupt. Det var min företrädares sista arbetsdag och Julien imponerades över uppslutningen på avslutningslunchen. Jag började namnge dem och lyckades göra honom imponerad igen, denna gång över hur många namn jag kunde efter bara två veckor på jobbet. Ärlig som jag var avslöjade jag att många av ansiktena var bekanta sedan tidigare. Helt nya var dock årets omgång av studenter, men jag har sett några av dem i korridorerna och haft den långe kroaten i teatern. Julian undrade över en W, det kunde väl inte vara hans riktiga namn? Kanske inte svarade jag men det står så på hans namnskylt, kanske var han amerikan? Julien småskrattade lite, killen var uppenbart amerikan. Hmm, var det så uppenbart för alla utom för mig? Jag var ingen fena på accenter och förresten hade jag bara bytt några ord med honom. Men jag hade lagt märke till honom! Det var lätt gjort: axellångt hår, skägg och en så självklar karisma att det räckt för en medelstor amerikansk stad. Definitivt värd en närmare undersökning!

10. Victoria & Albert

Lämna ett svar

[singlepic id=120 w=400 h=300 float=right]”Completed applications should be returned by Friday 26 January and interviews will take place in London on 11 February.” Otroligt praktiskt att datum för intervjuerna stod redan i annonsen, tyckte jag. Kunde lägga en liten preliminär notering i min almanacka. Man vill ju inte vara svårbokad om man blir kallad till intervju, det kan ju verka som ointresse för jobbet, men samtidigt vill man inte behöva slå knut på sig själv för att vara på två ställen samtidigt. I det här fallet var jag rätt övertygad om att jag skulle bli kallad till intervju eftersom min CV matchade annonsen väl. Ja med ett stort undantag: önskemålet om flytande walesiska. Min walesiska var lite skraltig. Å andra sidan var den inte avsevärt sämre än Louises eller Bronwens, vilka båda haft jobbet som Regional Officer for Wales för the British Science Association, BSA, tidigare.

The British Science Association är en ärevärdig stiftelse som startades 1831 under det tungvrickande namnet The British Association for the Advancement of Science, av Dickens parodierad som ”the Mudfog Society for the Advancement of Everything”. Namnet förkortades först till BAAS och senare till the BA vilket alla utanför den inre kretsen associerade till ett stort flygbolag. Därför genomfördes efter många års diskussioner ett dyrt namnbyte till the British Science Association. Organisationen startades som en motpol till Royal Society som ansågs för konservativt, centrerat till London och elitistiskt i valet av medlemmar. Det låg antagligen en del sanning i detta för de flesta medlemmar i Royal Society var på den tiden adelsmän och inte vetenskapsmän. Det kan också ha att göra med att bara personer med egen privatförmögenhet, eller en mentor med privatförmögenhet, hade råd att ägna sig åt naturvetenskaplig forskning. Hur som helst skulle det nya BAAS varje år ha ett möte (numera the British Science Festival) i en ny stad.

[singlepic id=112 w=300 h=400 float=right]Inför intervjun fick jag en uppgift: planera en tänkt medlemskväll med en viss budget. Ha! För en gammal Uppsalastudent med många poäng nationskunskap var detta en baggis. Intervjupanelen på tre personer såg vederbörligen imponerade ut av min powerpointpresentation, vilket inte var mer än rätt och riktigt. Brittiska intervjuer är annorlunda. Glöm frågor om civilstånd, personlighet, ålder eller fritidsintressen för att se om du passar in i mallen (spelar golf/jagar precis som chefen). Kan du jobbet? Kan du ge exempel på hur du hanterat liknande situationer tidigare? Grattis, då har du rätt kompetens! Panelen följer en mall så alla sökande får samma frågor och svaren betygssättas efteråt. När överraskningen väl hade lagt sig måste jag säga att jag föredrar brittiska jobbintervjuer. Ovanan gjorde att jag mest valde exempel från samma period i mitt CV istället för att sprida ut och få med fler exempel. Förutom detta tyckte jag att jag hade bra svar på alla frågor. Eftersom mina referenser var imponerande var det med fjädrande steg jag efteråt promenerade över till Victoria & Albert museum.

På vägen messade jag Helen, kände att jag måste berätta hur duktig jag varit för någon. Jag studsade nästan fram i gångarna och hade svårt att koncentrera mig på utställningarna. Victoria & Albert, V&A, är annars en favorit. Precis som de andra brittiska nationalmonumenten har de en solid grund att stå på med sina fantastiska samlingar. Men V&A presenterar dem dessutom på ett tilltalande sätt. I entrén plockade jag upp en karta med olika turförslag, där fanns både ”allt på en timme” för den stressade turisten och gömda pärlor för återbesökaren. Karta kunde behövas för att inte tappa bort sig för huset är onekligen stort. För några år sedan fick V&A pris för sina låneväskor. De innehöll kopior av föremål samt olika spel och lekar för att göra familjebesöket roligare. Man behöver inte vara fem år för att uppskatta att kunna ta i kopior av föremål. Eller provsova en kinesisk variant av kudde – en hård träbit. Därefter fick den utsirade lackprylen i glasmontern en helt ny innebörd. Bara det att jag mindes att de hade kinesiska prylar på V&A överhuvudtaget, än mindre form och funktion på något av dem, berodde på att jag hade varit och klämt på innehållet i en ryggsäck.

[singlepic id=126 w=400 h=300 float=right]Denna gång började jag i British Galleries, V&As basutställning Och vilken utställning det var sedan! Rum efter rum med de mest fantastiska föremål varvade med sittplatser med extra läsning eller prova på rum. Vad sägs om att prova tidtypiska klädattrialjer? Jag stannade till framför en skärm, tryckte igång en video som visade hur den stora statssängen framför mig monterats ihop. Det var betydligt trixigare än jag hade kunnat gissa. Tekniken utnyttjas på V&A som ett komplement till utställningarna, inga interaktiva pekskärmar för skärmarnas egen skull. Jag var framförallt intresserad av kläderna och föremålen från Henrik VIII:s tid. Höll just på att läsa en romantisk kioskvältare om Anne Boleyns syster Mary. Enligt denna vederhäftiga källa var lillasyster Mary kungens älskarinna innan han mötte Anne. Det kan vara hur det vill med det men boken fick en annan dimension när jag föreställde mig att Mary gled omkring i salar möblerade med saker ur montrarna. Kanske hade hon en klänning ur en annan monter?

Det visade sig vara strategiskt att jag började med British Gallery för efter en stund knastrade högtalaren till. Var inte helt säker men de kan ha sagt att de övre våningsplanen skulle stängas. Bottenvåningen var dock öppen i ett par timmar till för det var onsdag och ”late night opening”. Målgrupp 30++. Föredrag för de som ville förkovra sig och ett glas vin i den maffiga entréhallen för dem som ville se och synas. Klart vinet och miljön lockade men det gjorde också Rafaels skisser till Sixtinska kapellet, gipsgalleriet – en skog av imponerande gipsavgjutningar av berömda statyer samt utställningen Fashion som gav mig en ny bild av mode.

Dagen efter fick jag ett glädjande telefonsamtal som förutom jobberbjudande också innehöll konstruktiv feedback på intervjun. Lönen var inget att förhandla om, den stod också i annonsen och var usel. Jag tackade omedelbart ja. Två deltidsjobb gav mindre tid för pubprojektet och skrivande men det fanns ju kvällar och nätter.

9. Markiserna Butes

Lämna ett svar

[singlepic id=122 w=300 h=400 float=right]Ett engelskt simkort med tillhörande telefonnummer var bra i mitt nya liv men det hade varit mer användbart om kortet varit laddat med lite slafseluringar. Mitt sociala jag saknade att få sms och enligt min ännu så länge obevisade teori var det säkraste sättet att få sms, att skicka sms. Helst innehållande en massa frågor, som den väluppfostrade mottagaren absolut måste skicka svar på. En extra bonus med att skicka sms var att det skulle förse mottagarna med mitt nya telefonnummer, vilket antagligen inte skulle försämra möjligheterna att få svar. Det fanns alltså anledning att ta en lässtund i den lilla händiga orange broschyren med information om alla sätten att ladda kortet. Autogiro, direct debet, var inte att tänka på, det skulle bara bli en extra grej att komma ihåg att avbeställa om jag skulle flytta igen.

Nästa alternativ, att ringa och ange sitt kreditkortsnummer, föll också bort beroende på mitt icke fungerande kreditkort. Dessutom var jag rädd för själva telefonsamtalet. Mitt självförtroende hade inte klarat ytterligare ett samtal där personen i andra änden på tråden nyttjat en eller annan av de obegripliga dialekter som fanns på de brittiska öarna. Då återstod top up card eller voucher. Att bära runt på extra plastkort var jag ingen vän av så jag satsade på voucher. De skulle man enligt uppgift handla i en butik med orange‑symbolen i skyltfönstret. Det visade sig vara många som hade en sådan i skyltfönstret, men det betydde inte att de hade några vouchers liggande och skramlande. Efter fyra‑fem försök gav jag upp och skaffade mig ett top up card. Det kunde man lämna fram i vilket matbutik som helst och få påfyllt med pengar. Helen varnade mig dock för att det inte fungerade på Storbritanniens svar på Pressbyrån, WHSmith. Bra att veta då det ofta är på stationer man kommer på att man behöver mer telefonpengar.

[singlepic id=121 w=400 h=300 float=right]Simkort avklarat, då var det dags för cykel, Internet och bostad på min högprioritetslista. Jag började med att knata förbi ett antal mäklare och tittade på objekten i skyltfönstret. En lägenhet med ett rum, kokvrå och badrum kostade som tre tvåor i Malmö (host!). Detta var i och för sig fina lägenheter med både fönster och väggar med murbruket på plats. Men ändå. Priserna hade stigit raketartat sedan jag pluggade. Allting var den där sabla konstgjorda sjöns fel. Cardiffs hamn var en gång i tiden världens största exporthamn för kol. Det var hamnen, eller kanske kolet, som byggde Cardiff, innan dess var det bara en sömnig fiskarby bland andra.

Det var familjen Bute som drog igång det hela. Klanen Bute kommer från ön Bute ­– var annars – i Skottland. Släktens representativa herresäte Mount Stuart beboddes numera av den motorsportintresserade sjunde markisen. Han upplät släkthemmet för storstilade bröllop, t ex Stella McCartneys. Men i den här historien var det den första och andra markisen som var av intresse (den tredje dyker upp senare). Den förste gifte sig med en lokal arvtagerska, Charlotte Windsor. Vips ägde han en stenhög till gammal befästning mitt i Cardiff och en massa kullar fulla med kol. Att gräva upp kol var bra, men ändå bättre om man kunde sälja det. För att sälja det behövdes transport ner till vattnet, och väl nere behövdes det en hamn, annars var det inte mycket nytta med det. Den första markisen deltog i byggandet av en kanal från Merthyr Tydfil till Cardiff men det var sonsonen, markis nr två, som var det stora affärsnamnet. Den nya eran inleddes med pompa och ståt och allmän helgdag den 9 oktober 1839 då den första dockan, Bute west dock, öppnades.

Sedan förvandlades området slag i slag. Det som varit träskmark blev ett myllrande hamnområde: Bute east dock, Roach dock, Roath Basin, Queen Alexandra dock. En internationell hamn växte upp, med invandrare från hela världen, och skapade det multikulturella samhälle som kallades Tiger bay. I begreppet multikulturellt ingick faktiskt en icke föraktlig andel skandinaver, därav den norska kyrkan. Samtidigt ersattes kanalerna med järnvägar och det walesiska stenkolet kunde ta världen med storm. Världens första check på £1 miljoner undertecknades 1911 i Coal Exchange Building (som ligger ett stenkast från dagens Cardiff bay mitt ibland en massa intetsägande hus och det var US Navy som storhandlade kol.)

Resten av historien är välbekant: oljan slog ut kolet, handeln i hamnen blev allt mindre, området förslummades och butiker slog igen. Tiger bay blev synonymt med red light district. Kort sagt ett område där ingen ansvarsfull skattebetalare frivilligt tillbringade tid, framförallt inte efter mörkrets inbrott. Tiden gick.

[singlepic id=95 w=400 h=300 float=right]Nu var det något ljushuvud som kom på att rika människor vill bo vid vatten och att om man ordnade konstant vattennivå borde fler rika människor vilja bo i Cardiff. Hamnen var då en tidvattenhamn. Av någon anledning vill inte rika människor titta på fuktiga sanddyner, eller fåglar som äter smådjur de hittar i sanddynerna vid lågvatten. Framförallt vill de inte se sina dyra segelbåtar ligga oanvändbara på sidan stora delar av dygnet. Rika människor vill ha vattenspegel hela tiden. Därför byggdes en £200‑miljoners barriär som stängde in vattnet från floden Taff i en konstgjord sjö. Barriären stängdes vintern 2000 och förstörde därigenom skafferiet för fåglarna. Dessutom förstörde den mitt tidsfördriv under trista föreläsningar. Tidigare kunde jag titta ut genom fönstret och filosofera över hur tidvattnet ändrades från dag till dag. Hur kul var det att titta ut på en sjö som aldrig ändrades? Väldigt kul tyckte onekligen en väldig massa byggherrar som satte igång att bygga tjusiga lägenheter med sjöutsikt, säkerhetssystem och myggfönster. Den sistnämnda detaljen stod antagligen inte överst på försäljningsprospekten, men var nödvändigt. Den nya insjön visade sig nämligen vara ett perfekt kläckningsområde för svärmar med flygfän. 4000 nya hem hade byggts dittills och £2,5 miljarder investerats på upprustningen och utbyggnaden av det område som nu döpts om till Cardiff bay.

[singlepic id=94 w=400 h=300 float=right]Jag hade gärna bott vid sjön, trots myggorna, då lägenheterna var nybyggda och låg lagom långt från jobbet. Men de var långt långt utanför min budget. De nya lägenheterna i Cardiff Bay hade i sin tur drivit upp priserna på hus i alla närområden, inklusive Squids grannhus. Det var numera näst intill omöjligt för förstagångsköpare att komma in på fastighetsstegen. De var hänvisade till en osäker tid som hyresgäster. De som i gengäld hade några miljoner över investerade dem inte i papper utan köpte fastigheter som de sedan hyrde ut. Eftersom det fanns så många desperata efter boende gick det att ta ut precis vilka priser som helst för bostäder som var riktigt skruttiga, även med brittisk standard.

Om priserna på fastigheter hade stannat där de var när jag pluggade, eller bara hade stigit i samma takt som i Sverige, hade jag köpt mig ett traditionellt smalt hus och börjat riva ut heltäckningsmattorna. Men med den upphaussade marknaden, även om jag sålt min bostadsrätt i centrala Malmö skulle jag maximalt ha råd med är ett ruckel i friggebodsstorlek långt utanför stan. Jag behövde mer pengar. Då ingen giftassugen kolbaron fanns inom synhåll verkar alternativet ytterligare ett jobb som en god idé. –