8. Första lördagen

Lämna ett svar

[singlepic id=16 w=300 h=400 float=right]Min första lördag som platsansvarig för programverksamheten hade jag förväntat mig att gå vid sidan av någon rutinerad person. Framförallt som jag aldrig sett showen i teatern tidigare och bara jobbat två dagar. Men Helen tyckte annorlunda och hon vara chef. Nu var jag inte lämnad vind för våg, jag var försedd med en synnerligen tjock bunt instruktioner. Dessa inkluderade en steg för steg manual med exakt vilken ordning knapparna på brandlarmet skulle attackeras för att stänga av sju speciella loopar utan att stänga av resten av larmet. Att slå av hela brandlarmet skulle inte vara populärt i en besöksverksamhet, men det var heller inte särskilt praktiskt att ha larmet igång i teatern samtidigt som man eldade vätgasballonger. Min andra, mer delikata uppgift, gällde en av årets studenter. Studenterna betalade dyra pengar för en MSc-utbildning där presentationsteknik var en tung del. Bästa träningen var att öva. Publiken å andra sidan förtjänade valuta för sina pengar, en bra show med de bästa aktörerna. Så länge studenterna var duktiga var det inget problem, då fick Techniquest proffsiga aktörer som betalade för sig istället för att kräva lön. Men en av årets MSc-studenter, en kroat, skulle enligt förhandsuppgifterna vara övertygad om att han kunde förbättra showen genom att göra om den till fysiklektion, trodde att långa vindlande utvikningar av hög vetenskaplig klass på knagglig engelska var av intresse för barnfamiljer. Public programme hade en avvikande uppfattning: 1) alla måste hålla sig till manuset 2) orsaken till punkt ett är att manuset är kort, koncist och genomarbetat för att showen skall roa och inspirera 3) om vetenskapliga förklaringar behövts skulle vi ha lagt till det 4) detta är inte skolan, det är en show och 5) vid tvekan så gäller manuset.

Helst av allt ville man inte ha någon i närheten av teaterscenen som behövde ovanstående instruktioner. Samtidigt hade jag suttit i samma sits själv, varit en student med engelska som andraspråk. Förslaget till kompromiss var att studenten fick göra ett kortare gästspel om han lovade hålla sig strikt till manus. Hur svårt skulle det vara att förklara detta? Jag stövlade direkt iväg till teatern för att ta itu med denna uppgift på listan. Halvvägs in i rummet kom jag på att jag inte hade någon plan. Insåg också att det inte bara var den långa kroaten där, jag var på väg rakt mot en liten samling med människor som uppenbart väntade på mig. Gissade att ett antal av dem sökt mitt jobb och att de misstänkte att jag bara fått jobbet för att Helen och jag känner varandra. Min stora chans att göra ett bra första intryck. Självförtroendet verkade helt bortblåst men jag påminde mig själv att hade jag tillräcklig pondus för att hantera stökiga högstadieelever i Malmö – elever som anlände till museet med inhyrda securitasvakter – så var detta en baggis.

[singlepic id=85 w=400 h=300 float=right]Efter föreställningen gav jag kroaten feedback och påminde honom igen om manus. Antingen var jag tillräckligt konstruktiv eller alltför mjäkig för samtalet övergick snabbt till att handla om vad vi gjort tidigare. Kroaten hade disputerat i fysik (anade nästan det) och jag drog en kortversion av min krokiga bana i den icke-existerande svenska vetenskapskommunikationsbranschen. Han var djupt imponerad av att jag hade jobbat i Sverige. Hur lyckades jag få jobb där? Det visade sig att han trodde jag var britt, han märkte inte att jag bröt på engelska. Vilket var en härlig boost för egot.

De närmaste dagarna fick mitt ego sig mer än en törn. Jag hade genom åren noggrant lagrat alla tillfällen då infödingar komplimenterat mig för min utmärkta engelska. Ett par dagar som ”helper” i grönt räckte för att ta mig ur den villfarelsen. Helper var namnet på de guider som arbetade i utställningen. Det kallades i grönt på grund av den ytterst oklädsamma gröna tröjan med ett stort rött frågetecken på ryggen. Det flesta i grönt var studenter eller nyutexaminerade som drygade ut checkkrediten med att jobba på Techniquest. På vardagarna var de uppblandade med en och annan pensionär och småbarnsmamma. Lönen på TQ var fullt i klass med McDonalds men arbetsuppgifterna var mer kvalificerade. Eller ja. Kanske förutom att skura experimentstationerna och dammsuga golven.

Orsaken till mina dagar i grönt var den finansiella situationen. Kreditkortsdebaclet fick mig att inse vikten av pengar. Förvisso säljer deckare som smör varför jag praktiskt taget vore ekonomiskt oberoende – om jag bara hade fått ihop min deckare någon gång. Men inspirationen till den hade helt avstannat.

[singlepic id=84 w=400 h=300 float=right]Ett par dagar i grönt var en fantastisk introduktion till TQ och ökade absolut respekten för de som gjorde detta varje dag. Egentligen skulle de gröna interagera med besökarna. Inte bara svara på frågor utan ställa pedagogiska frågor till besökarna för att underlätta deras inlärning. Detta var dock ett ganska slitsamt jobb, det var mycket lättare att stå och småsnacka i en grupp eller skriva handtextade plakat att besökarna ska gå istället för att springa i utställningarna. Jag gjorde ett ärligt försök att prata med besökarna. Men mötte mest oförstående miner, och i de fall barnen mot förmodan svarade så förstod jag inte ett ord av deras gravt dialektala svar. Det blev knappast värre när huset fylldes med franskspråkiga barn. Jag passade på och lekte med alla stationerna själv och drev antagligen de övriga halvt till vansinniga med att veva på Gravitram halva dagen. Gravitram är en stor plexiglaslåda med en vev på utsidan. När man vevar så roterar en Arkimedes skruv inuti lådan. Den för upp kulor av olika material till toppen och därefter rullar, studsar och faller de neråt genom en sinnrik uppsättning av fjädrar, vikter och olika lutande plan. Beroende på vikt eller slump hamnar kulorna på olika banor och det tar olika lång tid innan de ramlar ner på golvet igen. Gemensamt för dem är att det är mycket dongande och tjongande i klockor och strängar.

Fikarasterna i personalrummet var inte bättre. När fem-sex personer skojade med varandra fick jag öva på min nya roll som tystlåten, tillbakadragen och något långsam utlänning. Framemot eftermiddagarna var jag så trött att jag nästan stammade, översatte alla svar långsamt i huvudet till och från svenska och kände mig allmänt misslyckad. Skulle jag någonsin klara det här?

7. Mysteriet med Kung Alfred

Lämna ett svar

[singlepic id=69 w=300 h=300 float=right]Lunchpengarna visade sig vara det sista skälvande dödsrycket för visakortet. Ensam utomlands utan varken pengar eller fungerande kreditkort. Min pappa ryckte ut, ringde sin bankkontakt på SEB och ett nytt kort skickades med expressbud. När jag lugnat ner mig fick jag en snilleblixt. Jag hade fortfarande kvar ett brittiskt bankkonto från min studietid. Att skaffa det var ett fasligt bestyr. Vid ett obligatoriskt personligt möte med en respektingivande bankman på Lloyds TSB på Queen Street måste jag visa upp intyg från min svenska bank att jag var en skötsam individ (skrivet av morbror bankdirektör), antagningsbesked till universitetet och intyg från CSN att jag fått ett extra stort studiemedel för att kunna betala åtminstone delar av studieavgiften (undvek att nämna att resterande del krävde en extra inteckning i föräldrarnas villa). Banken var vederbörligen imponerad över mina dokument och gjorde mig äran att godkänna mig som kund.

När jag invandrade till Sverige igen lät jag kontot vara och hade helt glömt bort det om inte banken med jämna mellanrum skickat inbjudningar att träffa bankens placeringsexpert under dennes besök i Sverige. Bankomatkortet hade vid det här laget passerat bäst före datum och checkhäftet hade jag slängt. Inte ens i Storbritannien kunde väl check behövas på 2000-talet? Snilleblixten bestod i att hämta ut pengar på det gammeldags sättet. Bankkontor. Köa. Det var inte halleluja för det, jag hade bara 2000 kronor på kontot.

Dessa finansiella bekymmer innebar en effektiv paus i min långa fixarlista. Istället för att leta bostad tog jag en liten minisemester av budgetmodell. För 7,40 £ fick jag en retur­biljett till Bristol Temple Meads, den centrala tågstationen i Bristol. Bristol har precis som Södertälje två tågstationer. En centralt belägen för lokaltåg och så en ute i tjottahejti för regionaltågen.

[singlepic id=30 w=400 h=300 float=right]Från Temple Meads var det en kort promenad till Helens lägenhet. Denna dag inte min chef Helen utan återigen min kompis Helen. Helen var dagen till ära klädd i sitt senaste second hand-fynd: en glänsande topp med orange och vita ringar på en brun botten. Perfekt till det hennabruna håret. Vid sidan av jobbet och öler var olika former av handarbete Helens stora intresse. Denna kreativa sida hade gett avtryck i lägenheten. Ena väggen var full med stora pappblommor i två lila nyanser. I ett tidigare liv dekorerade de ett skylt­fönster på Boots, nu piggade de upp en mörk lägenhet. Lägenhet var också försedd med ett rejält vinförråd tack vare Helens pappa vinimportören. Till vinet bjöd Helen på en hemlagad curry och så avslutades kvällen på den lokala puben.

På puben kläckte jag en helt lysande idé. Mina bokskrivar­planer i all ära, nu när jag har flyttat till ny ort behöver jag en hobby. Mina utflykter i omgivningarna behöver ett mål. Så nu har jag det. Ett forskningsprojekt: vilka faktorer utmärker en bra pub? Jag är medveten om att det är en något för bred frågeställning för ett lyckat vetenskapligt projekt, så jag har brutit ner det till ett par hypoteser. Det vill säga, jag filar på själva formuleringarna. Jag har ett svagt minne av hypoteser från en forskarutbildning. På den tiden trodde att för att bli vetenskaps-berättare/inspiratör/-någonting, var det nödvändigt att börja i vetenskapsänden (jag kom rätt raskt på andra tankar). Vi läste i alla fall en helt gräslig bok som var full med svarta lådor och svarta katter. Lådorna var Vetenskapen eller om det nu var Kunskapen och katterna vanliga katter, antingen svarta eller vita. Om man har som hypotes att alla katter i världen är svarta kommer man få räkna en väldig massa katter för att kolla om man har rätt eller fel. Det är bättre att formulera sig så att det räcker med att räkna hundra katter och ifall man inte hittar mer än fem vita så är hypotesen fel och man har därmed rätt. Något åt det hållet. Min första hypotes hade något med antalet ölsorter att göra. Om jag började med att dricka hundra öl så kunde jag ju fundera på finliret under tiden.

Jag satte igång direkt. Coronation kunde kanske inte stolt­sera med något brett utbud av öler men de öler de hade var goda. Tillsammans med Helens sambo delade vi på två karaffer med Crop Circle från Hop Back i Wiltshire. Nam­net kommer av att ölet bryggs av säd från fält med sädes­fältcirklar, crop circles, i. Dessa cirklar är områden där säden vikt sig och de är särskilt vanliga just i Wiltshire. De började dyka upp i slutet av 1980-talet; en del hävdar att de har UFO-anknytning, andra att det är gjorda av konstnärer med skämttycke.

Kul historia, god öl och dessutom låg puben nära Helens lägenhet, vilket bara det var en avgörande faktor. Jag hade redan första kvällen identifierat ett par viktiga faktorer, ölutbud och läge. En lysande start på mitt projekt.

[singlepic id=52 w=400 h=300 float=right]Dagen efter bjöd Helen på en fantastisk frukost från den lokala slaktaren – tjocka korvar fullmatade med kött och kryddor. Efter frukost besökte vi St Mary Redcliffe, Bristols mest berömda kyrka. Kyrkor är sevärdheter som passar utmärkt på budgetsemester.

St Mary Redcliffe ligger i området Redcliffe, namnet kom­mer från den röda sandstenen som har brutits av och till under en lång tid. Området har varit bebyggt åtminstone sedan 1100-talet och därför är klippan nu perforerad av olika schakt och bortglömda grottsystem. Detta har lett till otaliga historier om allt från gömda slavar till att Kung Alfred gömde sig undan vikingarna i en av grottorna. Wow, jag älskar historier om bortglömda gångar. Tyvärr var de som vanligt något överdrivna. Sannolikheten att afrikanska slavar på väg till Amerika skeppats den här omvägen är låg. Någon kammare fylld med kedjor har heller aldrig påträf­fats. Historien kan bottna i de franska och spanska krigs­fångar som på 1740-talet användes som billig arbetskraft för att bryta sand.

I parken runt kyrkan finns St Johns Eremitgrotta. Där satte sig den första eremiten 1346 och den siste klev därifrån 1669. Jag kanske inte är helt övertygad om vad jag ska bli när jag blir stor men eremit, det finns definitivt inte på listan.

6. Röda drakar

Lämna ett svar

[singlepic id=35 w 300 h=400 float=right]Bostad, cykel och simkort. Listan med saker att ordna efter flytten var lång och dessa stod överst. Började med det som verkade enklast, ett brittiskt simkort till min Nokia. Det tog tre butiker att få tag i ett kontantkort. Det var ändå en positiv utveckling. När jag pluggade i Cardiff fanns inte kontantkort överhuvudtaget, bara särskilda pay as you go-mobiler. De var lite enklare och billigare lurar knutna till en viss operatör. Det ville jag inte ha utan fick leva med ett dyrt tolvmånaders abonnemang (det i sin tur inkluderade en telefon jag inte ville ha men som hittade ett hem hos min svägerska). Det misstaget ville jag inte upprepa, framförallt eftersom jag inte var säker på om jag skulle stanna för gott i Cardiff, redan satt med ett svenskt tjugofyramånaders abonnemang och en splitterny mobil.

Betalade glatt simkortet med min sista tiopundssedel och tyckte jag hade gjort en bra start. Mitt humör var avsevärt mindre entusiastiskt efter en stund vid bankomaten. Gnek, gnek, gnek. Fick Visakortet i handen. Provade grannautomaten. Gneket upprepades och kortet, mitt enda kort, spottades ut. Ensam i ett främmande land utan pengar! Kallsvetten bröt ut. Räknade mynten i plånboken, några pund totalt. Skulle jag svälta? Kunde jag låna något att äta av Gaz och Squid? Ångrade djupt allting jag handlat som varken var ätbart eller stått på listan. Hur kunde jag vara så dum att jag slösade bort alla kontanter? En skojig tvål på Lush, var det verkligen nödvändigt?

[singlepic id=37 w 400 h=300 float=right]Småsprang vidare till nästa bank. Höll tummarna. Gnek, sedan frågan om vilket språk jag vill ha. Puh! Tänk att jag lagt hela mitt liv i handen på ett litet fjuttigt ynkligt magnetband. Gjorde en mental notering att omgående frångå min princip att inte lusa ner plånboken med allehanda plastkort och skyndsamt skaffa mig en uppsjö av master cardar och amexar. Men först tyckte jag att jag borde skämma bort mig själv och lugna mina stackars uppjagade nerver. Styrde stegen mot The Celtic Cauldron som var det enda stället i Cardiff som serverade äkta walesiska specialiteter, dvs sådant som bara turister äter. Vad sägs om att mixa sjögräs & havregrynsmjöl, platta till och fritera?

[singlepic id=137 w=400 h=300 float=right]Restaurangen hade en strategisk placering mitt emot slottet – äkta turistland – grannbutikerna var fulla av livets alla nödvändigheter såsom grönrutiga kiltar, grönvitröda rugbybollar, grönvitaröda halsdukar, grönblå keramik i ungefär 159 olika delar, keltiska smycken och så de walesiska kärleksskedarna: träskedar med långa snidade skaft med påskliljor, snirkel, hjärtan och mer snirkel. De fanns i alla former och storlekar, från masstillverkade till handtäljda i alla prisklasser från dyrt och uppåt. Kanske inte supersnygga alltid, men de handgjorda var värda beundran. Enligt traditionen var det sed att en ung man gav den dam han uppvaktade en egenhändigt snidad sked. En typ av varuprov som visade att han kunde arbeta med sina händer och därmed försörja en familj. Inga vackra ord eller långa utsirade tal behövdes utan en man av ett tystlåtet folk lät skeden tala för sig själv. De utsirade symbolerna på skaftet hade olika betydelser, enligt de medföljande lapparna betydde hjärtan kärlek, klockor att man hoppades på bröllop, antalet bollar i en bur antal barn man önskade och så vidare. Det kändes som att symboliken var något tillrättalagd men om en ung, eller kanske inte fullt så ung, man skulle komma uppdykande och ge mig en hemtäljd sked han lagt ner sin själ i så skulle jag bli rörd oavsett symbolerna. En händig man, mmm, jo det vore inte helt fel.

Om träskedarna var souvenir nummer ett från Wales så var nummer två en röd drake i någon form. Den röda draken var själva symbolen för Wales, om det sedan var romarna eller Kung Arthur himself som var först med den är lite svårt att avgöra. Särskilt som Arthur enligt en del forskare är en rent mytologisk figur. Flaggan Y Ddraig Goch pryds i alla fall av en stor röd drake ovanpå tudorgrönvita fält. Förr fanns ett storsäljande Brainsöl som hette Red Dragon. I folkmun (och den rann nerför många munnar) kallades den aldrig för annat än Dark. Den bytte därför namn och den röda draken fick nöja sig med att vara bryggeriets logotyp.

[singlepic id=59 w=400 h=300 float=right]Men nu var det inte dags för öl utan en försenad lunch. Jag trodde jag beställde en Cawl och bad servitrisen återkomma senare för frågan om jag skulle slå på stort med kaffe och chokladkaka efteråt. Cawl är inte sjögräset utan en rotsakssoppa med en aning lamm i. Sjögräset, bara lawr, är förresten rätt ok, inte något som jag skulle göra hemma men man kan hålla sig vid liv på det. Soppan anlände tillsammans med en kopp ruskigt blaskigt kaffe. Eh? Var det min eller servitrisens engelska som var den felande länken? Jag hoppades att det inte var min, en knäck för självförtroendet var det sista jag behövde.

5. Techniquest

Lämna ett svar

[singlepic id=8 w=400 h=300 float=right]Dagen efter inställde jag mig på Techniquest för tjänstgöring. Techniquest, TQ, är ett science center, en besöksattraktion med interaktiva experimentstationer i rött, gult, blått, grönt, lila och orange. De påminner om gigantiska leksaker och det är ingen slump, de starka färgerna är valda för att inbjuda till lek. Syftet är att förklara fysiska, kemiska och tekniska fenomen och i förlängningen inspirera fler till ett intresse eller en karriär inom dessa områden. Skillnaden på ett naturhistoriskt museum och ett science center är att på det förstnämnda finns det en mängd monterade djur som man inte får röra medan man på ett science center uppmanas att testa allting. Techniquest har också en teater för hundra personer vars utformning är inspirerad av den berömda Faradayteatern på Royal Institution i London.

Techniquests saga började på 1980-talet på kemiinstitutionen på Cardiff University. På helger och kvällar lät professorn ett antal studenter, däribland Gaz, använda labbet för att bygga experimentstationer ur legendariska Exploratorium ”cook book”. Exploratorium i San Fransisco är urscience centret, grundat 1969 av Frank Oppenheimer, en fysiker som kanske är mest känd som lillebror till atombombens fader Robert Oppenheimer. Techniquest öppnade för första gången 1986. Då hade man fått ihop 35 experiment i en lokal mitt emot slottet. I nästa fas flyttade man in i en specialrenoverad fd verkstad bredvid gamla dockor i Cardiff bay. Den här utvecklingen, att växa från litet till medelstort är precis tvärtemot de stora Millenniumlotterifinansierade ställena. Inför millennieskiftet delades det ut enorma summor till olika attraktioner som skulle fira in det nya millenniet. Mest känt är den stora domen mitt i London men många science centers byggdes också runt om i landet. I typexemplet gick pengarna till en massa PR-nissar i kostym som presenterade flashiga prospekt och lovade att ”vi ska inte göra sådana där fula hemsnickrade varianter utan nu bygger vi tredje generationens science center”. Vad ingen av kommittéerna som delade ut pengarna verkar ha tänkt på, är att de inte fullt lika slipade representanterna för de äldre science center genom åren hade skaffat sig en enorm erfarenhet av vad som fungerar – tänk vad de hade kunnat göra med en ordentlig designbudget!

Många av de äldre science centren fick slå igen när Millenniumställena öppnade, bl a det i grannstaden Bristol. De nya i sin tur hade svårt att klara sig och många rekonstruerades om i mindre skala eller slog igen helt. Ett brittisk science center är starkt beroende av besökarnas inträde och inköp i kafé och butik. På Techniquest stod dessa för två tredjedelar av budgeten, jämfört med några få procent på ett svenskt museum (de lever av skattemedel). Techniquests styrka var att de var oerhört konsekventa. De färgglada experimentstationerna på utställningsytan, ”golvet”, flyttades runt. Stationerna var dyra att utveckla och en grundregel för att locka de livsviktiga återbesökarna var att erbjuda en varierad upplevelse. Tänk på närmaste IKEA-varuhus, varje gång är korven densamma och kassorna står kvar men utställningarna byggs kontinuerligt om och det finns alltid ett dagens erbjudande. Skillnaden mellan IKEA och andra attraktioner är att det är gratis att gå in på IKEA men det kan bli desto dyrare att gå ut.

[singlepic id=185 w=300 h=300 float=right]Gruppen jag började i, public programmes, hade till uppgift att stå för variationen och vara ”dagens erbjudande” för de barnfamiljer som besökte Techniquest på helger och skollov. Våra verktyg var framförallt shower och workshops i teatern, planetariet, labbet eller i själva utställningarna. Vi kunde också göra små utställningar, föredrag, tipspromenader eller andra aktiviteter. Gruppen bestod av tre personer: Phil, Helen och jag. Phil var en inventarie på Techniquest. När jag pluggade arbetade han i utställningen, året efter gick han själv MSc-kursen och var därefter troget Techniquest. Han hade även träffat sin blivande fru på Techniquest. Under åren som gått hade han lagt till sig skägg så att han numera hade mer hår under huvudet än över. Phil och jag delade på ansvaret att sätta upp shower i planetariet och teatern. Varje show visas i några veckor och schemat för det närmaste året var redan spikat. Techniquest hade ett stort bibliotek av shower. Vårt jobb var att inför varje show se över och uppdatera manus och rekvisita samt lära upp de aktörer som sedan skulle köra showen. Vi skulle också ta fram nya shower vid behov samt vara platsansvariga på helgerna. Phil hade söndagar och jag fick lördagar. Helen bestämde att det var jag som skulle skriva manus till sommarshowen, årets största händelse för gruppen, en show som skulle visas i tre månader i sträck. Skitkul att få ett så stort förtroende direkt. Enda abret var att själva manusskrivandet skulle ske på en sabla Mac. En gigantisk jättestor urgammal idiotmac med skitigt tangentbord. Den ockuperade dessutom större delen av mitt minimala skrivbord. Sände en tanke till min kära thinkpad. Det var en kompis det, även om den inte kommunicerade med Internet så billigt och bra som jag skulle önska, men det var ju inte thinkpads fel.

4. Brains Bitter

Lämna ett svar

[singlepic id=10 w=300 h=300 float=right]När jag vaknade morgonen efter konstaterade jag att vad än huset hade för brister på hygien- och designområdet så var det åtminstone varmt. Nu sov jag i och för sig i ett tjockt patagoniaunderställ. Det var en efterlängtad julklapp från pappa under min förra sejour i landet. När jag kom hem över jul och berättade hur jag frös trodde mina föräldrar att jag överdrev. Det var först när en kompis, som tagit sig igenom en vinter på Irland, förklarade att mössa var obli­gatorisk nattklädsel som de förstod allvaret och nackdelarna med englasfönster. Därför ägde jag nu förutom en expedi­tionsmässig pyjamas en två kvadratmeter elektrisk värme­dyna (mammas bidrag). En värmedyna torkar snabbt de råfuktigaste sängkläder och är en livsnödvändighet för en komfortabel vinter i ett brittiskt hus.

Värmedynan låg därför i ett Sverigepaket på väg till Wales. Helt i onödan om mitt framtida boende skulle visa sig vara lika varmt som första natten hos Squid. Tittade mig om­kring i det kombinerade gästrummet och lagret. Jag låg mitt i rummet, på en bred futon som stått inbjudande färdig­bäddad kvällen före. Förutom en bit omålad cement i ena hörnet var väggarna vita och lätt spruckna. Golvet saknade den obligatoriska heltäckningsmattan, istället kunde jag studera maskhålen i golvplankorna. Längs väggen ut mot gatan räknade jag in elva verktygslådor, alla rester från Gaz tid som cirkusdirektör. Det ena fönstret ståtade med en gardin på trekvart. Framför stod en bambuliknande växt som kanske var grön innan den senaste ägaren drog till Australien några år tidigare.

[singlepic id=134 w=300 h=300 float=right]Den ljuvliga doften av nymalet kaffe avbröt min inspektion och lockade ner mig till köket. Efter frukosten bar jag upp packpåsarna och Heffaklumpen. Var för sig, med hänsyn till den skrangliga statusen på trappan. Därefter var jag redo för en tur ner till Cardiff Bay med Gaz. På klassiska puben the Packet mötte vi vår tidigare kursare och min blivande chef Helen. Under MSc-utbildningen var det vi tre som oftast hängde ihop, delade litteraturtips, diskuterade teater som kommunikationsmetod, om färgvalet i en utställning påverkar vilka målgrupper man når och andra livets väsent­ligheter. En avsevärd del av dessa diskussioner ägde rum över en pint på the Packet. Nu firade vi vår återträff med varsin pint Brains Bitter.

Det är svårt att besöka Cardiff och missa Brains. Det finns runt 200 Brainspubar i södra Wales och anländer man till staden med tåg ser man den bruna skorstenen på långt håll. Har man otur och vinden ligger på åt fel håll kan man få lite väl nära kontakt med bryggeriets odör.

[singlepic id=18 w=300 h=300 float=right]The Packet hade bytt publik sedan sist men annars var det samma gamla soffor och samma gamla öl.
”Cheers! Å vad gott det är med en Brains igen, det var länge sedan!”
”Javisst, och vi sitter i exakt samma hörn som när vi firade att vi lämnat in avhandlingarna” sa Helen och tog en djup klunk ur glaset.
”Ja, och där satt vi när jag bjöd alla på en runda när jag fick jobbet som utställningsansvarig på Universeum i Göteborg” sa jag och pekade på bänken bredvid.
”Och där, längst in, spelade vi in scenen till vår video.”
”Den där vi skulle spela berusade rugbysupporters” flinade Helen.
”Och inte kom på något fiffigare sätt att få fram alla använda glas vi behövde som rekvisita än att köpa en massa öl och dricka upp” sa jag sarkastiskt.
”Ni var så snygga i ansikssmink” la Gaz till.
”Inte hälften så snygga som du i din akademiska dräkt, magister Gaz” retades Helen tillbaka.
”Det var tider det, men nu är vi återsamlade igen och kan skapa nya minnen” sa jag och försjönk i gamla minnen. Det där med Universeum var inte så kul att komma ihåg. Jobb­erbjudande försvann samtidigt som min kontakt försvann ur projektet. Men videon var desto roligare att minnas, den var ett moment i någon av delkurserna och ämnet var fritt. I scenen på the Packet skulle vi spela att vi tittade på en rugbymatch under tilltagande berusning. Det var eftermid­dag, puben var nästan tom och vi kom bara på ett sätt att få fram alla tomma och odiskade ölglas som skulle illustrera vårt gradvisa förfall. Problemet var kanske att även om detta var sista scenen i filmen så var det inte sista scenen i inspelningsordningen… Vi skulle in till stan efteråt (i bil) och filma hur tre utlänningar anlände till det främmande landet Wales, upptäckte att staden led av rugbyfnatt och hittade en hjälpsam inföding (Gaz) som kunde förklara spelets regler.

Efter den nostalgiska lunchen gav sig Gaz och Helen av åt olika håll. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och över­given. Bitter över att bli utkastad till ett kallt och gråmulet land, borde det inte varit idioterna som fått gå och duktiga jag som fått stanna kvar? Sviterna från hejdåfesten och den långa resan hjälpte inte heller upp humöret. Innan jag totalt försjönk i självömkan grep jag mig an att studera effekten av den pågående operation skönhetslyft av Cardiff Bay. Vad som fyra år tidigare varit ett fallfärdigt ruckel med väggarna fulla med reklamaffischer var nu hem för en elegant indisk restaurang. Bra. Jag gillar curry. Och rivningskåkar må göra sig väldigt bra på foton i böcker om bortglömda platser men är inte lika roliga att passera varje dag. Jag promene­rade ner till Norska kyrkan vars krav på berömmelse är att Roald Dahl är döpt i den, även om den då låg på en annan plats. Eftersom jag varken läst eller sett Kalle och choklad­fabriken brydde jag mig inte speciellt utan vandrade vidare.

HMS Richmond var på PR-besök och hade öppet för all­mänheten. Skulle jag gå in? Stod på kajen och velade. Kan­ske hade jag redan uppfyllt min kvot av krigsfartyg när jag köade i timmar för att komma ner i Gotland när hon var på besök i Malmö? Jag köade för att få en skymt av de berömda Sterlingmotorerna. För de som inte känner till Sterlingmotorernas oerhörda fördel framför andra sätt att driva ubåtar så kan jag berätta att de är mycket tystare. Det har gjort ubåtar av gotlandsklassen populära på Natoöv­ningar. Eller impopulära om du är kapten på en atomdriven ubåt och det är ditt uppdrag att försöka hitta igen den svenska ubåten. Mitt intresse för Gotland berodde nu mer på alla timmar jag tillbringat i U3, andra världskrigsubåten som står på Malmö Museer, och mindre på något generellt intresse för krigsfartyg.

Kände mig fånig som stod på kajkanten och velade så jag styrde med stockholmskt bestämda steg rakt mot land­gången. Jag var ju i vanlig god ordning enda kvinnan utan varken vapenfetischistisk pojkvän eller båtintresserade barn i släptåg. Var nyfiken på hur britterna genomför sina PR-övningar för flottan. Ganska tråkigt kom jag fram till och traskade raskt av igen. Ångrade raskt att jag övergav vad som faktiskt var tak över huvudet. Regnet hängde i luften och hamnområdet med bar himmel lockade inte så jag letade reda på en blå Bay Express in till centrum.

Bay Express är en inte helt igenom logisk busslinje. Det fanns redan tåg och vanliga orange bussar mellan hamnen och staden. Men dessa var förknippade med socialgrupp tre och politikerna insåg att turister eller barnfamiljer i medel­klassen inte kunde förväntas nedlåta sig till att använda dessa. De riskerade ju att hamna bredvid någon fattig. Eller muslim. Eller svart, fattig muslim. Hu! Politikerna skapade därför en fattig-svart-muslim-fri linje med små blå bussar som kör skytteltrafik. Till skillnad från de orange bussarna för de fattiga kan man betala med sedlar och få växel till­baka. Resan är dessutom fem pence billigare.

Framme i centrum hoppade jag in på första bästa pub, vilket blev stora Prince of Wales. Torr och varm inväntade jag att Helen skulle sluta för dagen och ansluta. Dagens andra Brains Bitter smakade inte fullt lika bra som den för­sta. Brains Bitter är en mellanbrun ganska besk öl. En gång i tiden användes namnet bitter för en ale som stannade på fat medan samma öl tappad på flaska fick etiketten pale ale. Det var Helen som utbildade mig, hon är medlem i CAMRA – en organisation för ölnördar.
”Hur länge tror du att du stannar i Wales” undrade Helen.
Gissade att vad hon egentligen frågade var hur länge skulle jag bli kvar i hennes team.
”Jag vet inte.” Tack vare farmor har jag råd att ha lägen­heten i Malmö stående tom i ett halvår. Så jag kan känna efter om jag ska flytta över hit för gott eller inte. Jag vill vara lite försiktig den här gången, när jag flyttade till Malmö sålde jag min kära trädgård för det lät så bra och så blev det bara skit. Egentligen vet jag inte om jag orkar flytta en gång till, men arbetsmarknaden i Sverige är kass, så det lutar åt att jag blir kvar här.
Helen verkade nöjd med svaret och vi övergick till att dis­kutera vår nya relation som chef och medarbetare. Skulle den fungera?

[wp_geo_map]