Etikettarkiv: brittisk husstandard

4. Brains Bitter

railway-street-1 När jag vaknade morgonen efter konstaterade jag att vad än huset hade för brister på hygien- och designområdet så var det åtminstone varmt. Nu sov jag i och för sig i ett tjockt patagoniaunderställ. Det var en efterlängtad julklapp från pappa under min förra sejour i landet. När jag kom hem över jul och berättade hur jag frös trodde mina föräldrar att jag överdrev. Det var först när en kompis, som tagit sig igenom en vinter på Irland, förklarade att mössa var obli­gatorisk nattklädsel som de förstod allvaret och nackdelarna med englasfönster. Därför ägde jag nu förutom en expedi­tionsmässig pyjamas en två kvadratmeter elektrisk värme­dyna (mammas bidrag). En värmedyna torkar snabbt de råfuktigaste sängkläder och är en livsnödvändighet för en komfortabel vinter i ett brittiskt hus.

Värmedynan låg därför i ett Sverigepaket på väg till Wales. Helt i onödan om mitt framtida boende skulle visa sig vara lika varmt som första natten hos Squid. Tittade mig om­kring i det kombinerade gästrummet och lagret. Jag låg mitt i rummet, på en bred futon som stått inbjudande färdig­bäddad kvällen före. Förutom en bit omålad cement i ena hörnet var väggarna vita och lätt spruckna. Golvet saknade den obligatoriska heltäckningsmattan, istället kunde jag studera maskhålen i golvplankorna. Längs väggen ut mot gatan räknade jag in elva verktygslådor, alla rester från Gaz tid som cirkusdirektör. Det ena fönstret ståtade med en gardin på trekvart. Framför stod en bambuliknande växt som kanske var grön innan den senaste ägaren drog till Australien några år tidigare.

kaffebönor Den ljuvliga doften av nymalet kaffe avbröt min inspektion och lockade ner mig till köket. Efter frukosten bar jag upp packpåsarna och Heffaklumpen. Var för sig, med hänsyn till den skrangliga statusen på trappan. Därefter var jag redo för en tur ner till Cardiff Bay med Gaz. På klassiska puben the Packet mötte vi vår tidigare kursare och min blivande chef Helen. Under MSc-utbildningen var det vi tre som oftast hängde ihop, delade litteraturtips, diskuterade teater som kommunikationsmetod, om färgvalet i en utställning påverkar vilka målgrupper man når och andra livets väsent­ligheter. En avsevärd del av dessa diskussioner ägde rum över en pint på the Packet. Nu firade vi vår återträff med varsin pint Brains Bitter.

Det är svårt att besöka Cardiff och missa Brains. Det finns runt 200 Brainspubar i södra Wales och anländer man till staden med tåg ser man den bruna skorstenen på långt håll. Har man otur och vinden ligger på åt fel håll kan man få lite väl nära kontakt med bryggeriets odör.

the-packet-9 The Packet hade bytt publik sedan sist men annars var det samma gamla soffor och samma gamla öl.
”Cheers! Å vad gott det är med en Brains igen, det var länge sedan!”
”Javisst, och vi sitter i exakt samma hörn som när vi firade att vi lämnat in avhandlingarna” sa Helen och tog en djup klunk ur glaset.
”Ja, och där satt vi när jag bjöd alla på en runda när jag fick jobbet som utställningsansvarig på Universeum i Göteborg” sa jag och pekade på bänken bredvid.
”Och där, längst in, spelade vi in scenen till vår video.”
”Den där vi skulle spela berusade rugbysupporters” flinade Helen.
”Och inte kom på något fiffigare sätt att få fram alla använda glas vi behövde som rekvisita än att köpa en massa öl och dricka upp” sa jag sarkastiskt.
”Ni var så snygga i ansikssmink” la Gaz till.
”Inte hälften så snygga som du i din akademiska dräkt, magister Gaz” retades Helen tillbaka.
”Det var tider det, men nu är vi återsamlade igen och kan skapa nya minnen” sa jag och försjönk i gamla minnen. Det där med Universeum var inte så kul att komma ihåg. Jobb­erbjudande försvann samtidigt som min kontakt försvann ur projektet. Men videon var desto roligare att minnas, den var ett moment i någon av delkurserna och ämnet var fritt. I scenen på the Packet skulle vi spela att vi tittade på en rugbymatch under tilltagande berusning. Det var eftermid­dag, puben var nästan tom och vi kom bara på ett sätt att få fram alla tomma och odiskade ölglas som skulle illustrera vårt gradvisa förfall. Problemet var kanske att även om detta var sista scenen i filmen så var det inte sista scenen i inspelningsordningen… Vi skulle in till stan efteråt (i bil) och filma hur tre utlänningar anlände till det främmande landet Wales, upptäckte att staden led av rugbyfnatt och hittade en hjälpsam inföding (Gaz) som kunde förklara spelets regler.

Efter den nostalgiska lunchen gav sig Gaz och Helen av åt olika håll. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och över­given. Bitter över att bli utkastad till ett kallt och gråmulet land, borde det inte varit idioterna som fått gå och duktiga jag som fått stanna kvar? Sviterna från hejdåfesten och den långa resan hjälpte inte heller upp humöret. Innan jag totalt försjönk i självömkan grep jag mig an att studera effekten av den pågående operation skönhetslyft av Cardiff Bay. Vad som fyra år tidigare varit ett fallfärdigt ruckel med väggarna fulla med reklamaffischer var nu hem för en elegant indisk restaurang. Bra. Jag gillar curry. Och rivningskåkar må göra sig väldigt bra på foton i böcker om bortglömda platser men är inte lika roliga att passera varje dag. Jag promene­rade ner till Norska kyrkan vars krav på berömmelse är att Roald Dahl är döpt i den, även om den då låg på en annan plats. Eftersom jag varken läst eller sett Kalle och choklad­fabriken brydde jag mig inte speciellt utan vandrade vidare.

HMS Richmond var på PR-besök och hade öppet för all­mänheten. Skulle jag gå in? Stod på kajen och velade. Kan­ske hade jag redan uppfyllt min kvot av krigsfartyg när jag köade i timmar för att komma ner i Gotland när hon var på besök i Malmö? Jag köade för att få en skymt av de berömda Sterlingmotorerna. För de som inte känner till Sterlingmotorernas oerhörda fördel framför andra sätt att driva ubåtar så kan jag berätta att de är mycket tystare. Det har gjort ubåtar av gotlandsklassen populära på Natoöv­ningar. Eller impopulära om du är kapten på en atomdriven ubåt och det är ditt uppdrag att försöka hitta igen den svenska ubåten. Mitt intresse för Gotland berodde nu mer på alla timmar jag tillbringat i U3, andra världskrigsubåten som står på Malmö Museer, och mindre på något generellt intresse för krigsfartyg.

Kände mig fånig som stod på kajkanten och velade så jag styrde med stockholmskt bestämda steg rakt mot land­gången. Jag var ju i vanlig god ordning enda kvinnan utan varken vapenfetischistisk pojkvän eller båtintresserade barn i släptåg. Var nyfiken på hur britterna genomför sina PR-övningar för flottan. Ganska tråkigt kom jag fram till och traskade raskt av igen. Ångrade raskt att jag övergav vad som faktiskt var tak över huvudet. Regnet hängde i luften och hamnområdet med bar himmel lockade inte så jag letade reda på en blå Bay Express in till centrum.

Bay Express är en inte helt igenom logisk busslinje. Det fanns redan tåg och vanliga orange bussar mellan hamnen och staden. Men dessa var förknippade med socialgrupp tre och politikerna insåg att turister eller barnfamiljer i medel­klassen inte kunde förväntas nedlåta sig till att använda dessa. De riskerade ju att hamna bredvid någon fattig. Eller muslim. Eller svart, fattig muslim. Hu! Politikerna skapade därför en fattig-svart-muslim-fri linje med små blå bussar som kör skytteltrafik. Till skillnad från de orange bussarna för de fattiga kan man betala med sedlar och få växel till­baka. Resan är dessutom fem pence billigare.

Framme i centrum hoppade jag in på första bästa pub, vilket blev stora Prince of Wales. Torr och varm inväntade jag att Helen skulle sluta för dagen och ansluta. Dagens andra Brains Bitter smakade inte fullt lika bra som den för­sta. Brains Bitter är en mellanbrun ganska besk öl. En gång i tiden användes namnet bitter för en ale som stannade på fat medan samma öl tappad på flaska fick etiketten pale ale. Det var Helen som utbildade mig, hon är medlem i CAMRA – en organisation för ölnördar.
”Hur länge tror du att du stannar i Wales” undrade Helen.
Gissade att vad hon egentligen frågade var hur länge skulle jag bli kvar i hennes team.
”Jag vet inte.” Tack vare farmor har jag råd att ha lägen­heten i Malmö stående tom i ett halvår. Så jag kan känna efter om jag ska flytta över hit för gott eller inte. Jag vill vara lite försiktig den här gången, när jag flyttade till Malmö sålde jag min kära trädgård för det lät så bra och så blev det bara skit. Egentligen vet jag inte om jag orkar flytta en gång till, men arbetsmarknaden i Sverige är kass, så det lutar åt att jag blir kvar här.
Helen verkade nöjd med svaret och vi övergick till att dis­kutera vår nya relation som chef och medarbetare. Skulle den fungera?

3. Railway street

OLYMPUS DIGITAL CAMERA Snabbaste sättet till södra Wales från Heathrow är med tåg från Reading. Reading når man med buss och har man bara en tågbiljett, inte velar runt utan raskar av bussen, greppar sin packning, tar det långa benet genom stationshallen och väljer rätt spärrvakt så kan man oftast hoppa direkt på ett grönt Great Western som rullar in lagom tills man når perrongen. Förutsatt alltså att man har en tågbiljett. Det hade inte jag. Så jag fick vackert ställa mig i biljettkön och därifrån vinka adjö till tåget. Därefter hade jag sisådär femtioåtta minuter på mig att testa utbudet av coffee shops. Det finns tre. Och ett Burger King, en blomaffär och en plakett som förkunnar att drottningen var här 4 april 1989.

Det hade åtminstone inte trillat ner några löv eller regnat vilket var bra för i de fallen går tågen inte alls. Det hade jag råkat ut för vid andra tillfällen. Men då möttes jag av en skog av gulvästade personer som rekommenderar flygplatshotell redan på Heathrow. Men denna gång var det nog med förseningarna på flyget. Tågen i Storbritannien har privatiserats. Det betyder att det finns fler tågbolag än flygbolag och att priserna är högre än på flyget. Boka sittplats gör man inte. Det gör man på bussen. Eller så gör man det i alla fall. Det är rätt många som bokat sittplats på tåget. Exakt hur många de är behöver man bara kliva ombord på tåget för att ta reda på. De säten där det sticker upp en vit pappersremsa ur en särskild hållare i ryggstödet är bokade. Möjligen är de bokade på den sträcka som du vill åka eller så gällde reservationen en tidigare bit. Det är bara att luta sig fram och läsa på dem. Oftast är det fritt fram i alla fall för passageraren kan lika gärna ha valt tåget före eller efter, biljetten är densamma. Om du själv är den som har bokat en biljett så kommer här ett tips. F och B står för front och back, 23 B och 23 F är sätena mitt emot varandra.

Det hade redan mörknat när tåget nådde fram till Cardiff som speciellt för min återkomst bjöd på en extra lång taxikö och en särskilt elak januarivind. Till slut kunde jag dock baxa in Heffaklumpen hos Gareth, kallad Gaz. Till skillnad från de som flyttar av karriärskäl startade jag inte min vistelse på hotell. Och till skillnad från de som flyttar av kärleksskäl så gällde mitt boende bara i några dagar. Gaz är en väldigt god vän men absolut inget mer. Det närmaste vi kommit en romantisk förveckling är att jag en gång frågade om han ville följa med mig på en rugbymatch. Nu var det inte hans kropp jag var ute efter utan hans rugbykunskaper. Gaz tyckte det var kul, det var första gången en kvinna föreslagit rugby. Han var något mindre nöjd femtiotolfte gången jag frågade varför si eller så hände på planen. Rugby är komplicerat, det är också något av en walesisk nationalsport. Gaz är walesare. Det är mycket viktigt. Att kalla honom engelsman vore en grov förolämpning. Han är född i norra Wales, i druidernas hemvist Anglesey och övertygad vegetarian. Gaz var piercad i halva ansiktet åtminstone ett decennium innan det blev modernt. Ringarna och det rakade huvudet gjorde att han kanske inte såg jätteintellektuell ut vid första anblicken, men Gaz var den som fick högst betyg för sin språkanvändning under den masterutbildning, MSc, i Science Communication som vi träffades på. Döm aldrig hunden efter håret. Eller ansiktsringarna.

splott-3 Ska man vara helt korrekt så var det inte Gaz som erbjöd mig husrum eftersom Gaz i sin tur var inneboende hos Squid. Squid, som gissningsvis har ett annat dopnamn, är en annan tämligen kortväxt vegetarian. Inte heller han kunde ståta med någon vidare kalufs. Hur länge Gaz hade bott på Railway street hos Squid var höjt i dunkel men han hade bott där, eller åtminstone haft det som bas, så länge jag känt honom. Innan vår gemensamma utbildning brukade Gaz åka över till Tyskland, Luxemburg eller Schweiz emellanåt, jobba några månader med att bygga utställningar och komma hem med tillräckligt med pengar för att göra vad han ville ett tag. Det lät som ett fantastiskt fritt och bekymmerslöst liv men som svensk van vid orange kuvert så funderade jag (dock inte högt): pensionen då? Eget hem?

Squids hus var byggt i slutet av 1800‑talet och var ett sådant där typiskt smalt tvåvåningshus, terraced house, som kantar stadsgatorna i halva Storbritannien. Utåt gatan visar alla hus upp en identisk proper stenfasad men inåt bakgårdarna kan det se ut precis hur som helst. Allteftersom olika ägare har byggt till bakåt så finns det inte ett hus som liknar det andra från den sidan. Hade husen legat i Sverige så hade de antagligen dömts ut av hälsomyndigheterna som otjänliga som människobostad och rivits för sisådär femtio år sedan. Grannhuset, av samma datum och ungefärligen samma skick om man enbart bedömer det från utsidan, såldes en vecka tidigare för tre gånger värdet på min 2:a i centrala Malmö.

På undervåningen fanns en smal hall, ett vardagsrum ut mot gatan och kök och badrum in mot trädgården. Badrummet (badkar ingen dusch) ingick inte i original utan var tillbyggt efteråt av någon byggare från Medelhavsklimat som inte trodde på det här med isolering. På ovanvåningen fanns tre dörrar och bakom en av dem fanns mitt hem för de närmaste nätterna. Bakom de andra två gissade jag att Gaz respektive Squid sov men det här med att gå husesyn är en strikt svensk tradition. De två våningarna bands samman av en trappa som såg misstänkt antik ut. Jag tassade försiktigt i trappan och undvek att springa utifall den skulle ge vika för min vikt.

Väggarna i de publika delarna av huset dvs undervåningen, var målade i en horribel orange färg. Jag hade bara varit på plats i någon timme i en vilt främmande människas hus när jag började komma med inredningstips. Det var ren tur att jag fick reda på att den orange väggfärgen var ny innan jag föreslog att den skyndsamt borde utgå. Golven var givetvis täckta av blandade heltäckningsmattor, de flesta i brungråa toner. Om det är originalfärgen eller en effekt av långvarigt klampande med kängor och frånvaro av städutrustning var svårt att bedöma. Antagligen blev varken mattorna, väggarna eller taket på något sätt renare av att dagligen bli insvepta i sötaktig haschrök.

Köket saknade fullt trendriktigt överskåp men det hade inget med mode att göra utan det snarare ett resultat av att ingen någonsin fått tummen ur att sätta upp några. På den ena väggen fanns några smala hyllor där blandade ölglas trängdes med en sortering av plast‑ och glasburkar med varierande innehåll. Några kunde jag identifiera som bönor, linser och, efter visst sniffande, kom jag fram till att minst en, möjligen två, av påsarna innehöll torkad timjan som passerat bäst före datum.

Ur det – om jag är diplomatisk – grisiga kylskåpet trollade Gaz fram middagen på färsk pasta, pesto och en sallad med vårlök, körsbärstomater, vattenkrasse, färsk spenat med en dressing av pumpafröolja och balsamvinäger. Mycket välkommet efter en dag med flygplanskost! Därefter jämförde vi karriärvägar sedan senast. Mina bidrag var utställningstexter till en rymdutställning på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och så teknikhistorian på Malmö Museer. Jag tog bara upp de roliga delarna och hoppade över bitarna med despoter och fega kollegor. Gaz i sin tur hade startat en science circus och tagit med till Glastonbury – Storbritanniens svar på Roskilde. Syftet var att ta med naturvetenskap ut till de som normalt inte träffar på det, eller kanske t o m undviker det. Inspiration till cirkusen hade Gaz fått av sina vänner som driver en vanlig cirkus.