Etikettarkiv: the Yard

61. The Yard

[singlepic id=252 w=300 h=300 float=right]Det är faktiskt roligare att besöka pubar när man har läst på lite, reflekterar jag när jag återvänder till the Yard. Jag hade avfärdat den som ännu en modern Brainspub i flera vå­ningar mitt i hjärtat av pubdistriktet. Alla kopparrör härs och tvärs var väl någon flashig inredningsdesigners idé om hur en pub ska vara inredd, tänkte jag. Nu vet jag att kop­parrören inte är slumpvis vald rekvisita, de anspelar på platsens historia vilket raskt gör dem mycket snyggare. Här pågick ölbryggande, i många olika ägarhänder, från 1822 ända till september 1999. De mest berömda händerna till­hörde Samuel Arthur Brain som köpte bryggeriet från sina svågrar 1882. Brains brygger numera sin öl 500 meter bort i de lokaler som tidigare inhyste ärkerivalen Hancock’s, ett bryggeri som efter diverse affärer las ner av Bass. 1822 låter kanske inte så vansinnigt historiskt men man måste komma ihåg att Cardiff inte är speciellt gammalt. 1796 fanns t ex bara arton pubar i den lilla obetydliga byn runt det förfallna slottet. Invånarantalet räckte inte ens till ett bryggeri, utan varje pub bryggde sin egna ale.

Plötsligt känns puben ganska liten när jag tänker på hur mycket Brainsöl som dricks i Wales. Men bryggeriet var inte inrymt i puben utan i hela kvarteret. Just nu känns det som om halva puben är full med folk som på olika sätt har an­knytning till Christchurch. Massor med folk har mött upp för att säga adjö till ett par från Nya Zeeland. Efter tre år i Cardiff har de packat ihop alla sina pinaler i en container för att åka hem till Nya Zeeland och starta en familj. På vägen hem ska de passa på och resa runt i Europa ett par veckor. Detta är kanske sista gången som många av de församlade någonsin ses, så det är mycket känslor invol-verade. Tidsperspektiven och avstånden gör mig alldeles snurrig i huvudet. Kan inte påminna mig att jag någonsin tagit adjö av någon och medvetet tänkt att detta är allra sista gången vi ses. Tänk att ha så långt hem att man tar ett par veckor i Europa ”på vägen hem”. Detta täta utbyte mellan Storbritannien och de forna kolonierna fascinerar mig. Det syns i vinhyllorna, där commonwealthviner är vanligare än franska, det syns i tidningarnas nyhetsrapportering och det syns på TQ, där det nästan alltid finns minst en person från Australien i grönt.

[singlepic id=212 w=300 h=300 float=right]En av dessa australiensare bjuder in till barbecue på lör­dagen, så istället för det traditionella kaffet på FT5K åker alla till Cathedral road. Ganska högt upp på Cathedral road, förbi sträckan där vart och vartannat hus konverterats till elegant hotell och upp till ett område där de traditionella stenhusen inte är renoverade. Rummen i huset är uthyrda till unga människor och vi blir ett stort och blandat gäng på middag. En av de andra invånarna har nämligen också gäs­ter och när han hör att jag kommer från Sverige kommer han fram för att jämföra gemensamma bekanta. Jag hatar frågan om jag känner den eller den, för det påminner mig alltid om alla personer jag har träffat som jag glömt namnet på. Ibland visar det sig faktiskt att världen är liten och man hittar kortare beröringspunkter än de sex graderna av åt­skillnad. Den här gången visar det sig att även om vi inte har direkta gemensamma vänner (som jag kan minnas) så har vi i alla fall trampat samma gator samtidigt.
”Om man står vid Bosses glassbar med kyrkan i ryggen och går åt vänster, där bodde jag.”
”Aha, ja men då vet jag precis var du bodde. ”
Han arbetade som forskarassistent i tunnfilmsgruppen på Linköpings universitet samtidigt som min korta period som doktorand där. Kort, eftersom jag vid närmare påseende kom fram till att även om jag inte vet exakt vad jag vill dedicera mitt liv till så är det inte som expert på svårodlade soptippsbakterier jag ser mig själv.

Vår värd var nyhetsfotograf hemma i Australien. När filia­len las ner och han blev arbetslös gav han sig iväg på en rundresa i Europa. Han kom till Cardiff, hälsade på sin kusin, träffade kusinens rumskamrat och the rest is history så att säga. Rumskamraten, numera hans flickvän, råkar vara Sues mellandotter. Sue har tre döttrar, den äldsta och yngsta är födda i Storbritannien och har därmed brittiskt pass, medan mellandottern är född i Australien. Enligt lagen om alltings djävlighet är hon den enda i systerskaran som vill bo i Storbritannien.

Det är en trevlig kväll med en lagom blandning av intres­santa människor men jag har en stor utflykt planerad till dagen efter. När solen går ner rullar jag hemåt.

Vaknar kvart i tre morgonen efter och svär för mig själv. Det är inte alls fel att vakna tidigt, jag har ju en buss till Brecon att passa och en del fika att fixa men anledningen till att jag vaknar är inte att det spritter i kroppen efter en lång cykeltur. Tvärtom. Rejält halsont, lätt feber, tungt att andas och ont bakom ögonen – en sabla förkylning. Igen. Mitt i sommaren! Världen är djupt orättvis. Tiden börjar rinna ut och det är inte många söndagar kvar att vifta på. Detta var kanske sista chansen att ta bussen till Brecon med cykeln och trampa hemåt längs Taff Trail via diverse pubar.

Är verkligen skitsur och kan omöjligt somna om. Vid åtta flyttar jag ut i trädgården och stannar sedan där resten av förmiddagen. Sitter på stenbänken i solskenet, vilar och hoppas att förkylningen på något magiskt sätt ska försvinna dit pepparn växer. Jag är sjuk men inte så sjuk att jag inte tar mig ur sängen. Ett riktigt trist tillstånd av orkeslöshet och surhet. Vid halv tre känner jag att det är dags att ta till det grova artilleriet. Efter en cocktail på C-vitamin, lemsip, echinea och vitlök ger jag mig av in till centrum för att idka terapishopping. Fyndar ett par svarta Hush Puppies-san­daler på rea, en flaska duschtvål från Lush och gör sedan ett litet, litet besök på Waterstone’s. Bara för att titta.

[singlepic id=254 w=300 h=300 float=right]Så fort jag ser den svarta skylten med guldbokstäverna känns livet lättare. Jag ska inte handla, jag ska bara insupa atmosfären en stund, gå en liten sväng bland hyllorna och beundra bokomslagen, inget mer. Vad är det som gör brit­tiska bokaffärer i allmänhet och Watersone’s i synnerhet så inbjudande? Är det de svarta hyllorna? Är det att alla hyllor är knôkfulla med färgglada pocketböcker? Det finns några Waterstone’s som är extra bra, t ex de med café, men jag har aldrig varit inne i en dålig Waterstone’s. Sortimentet av pocketböcker är enastående. Det finns inbundna böcker också. Några ensamma nyheter och coffee table böcker
– böcker vars främsta uppgift är att agera inrednings­detaljer.

Jag börjar till vänster med en titt på nyhetshyllan men vand­rar vidare till fiction. Jag tittar efter Robert Harris Pompeii som en god vän rekommenderat. Hittar den, men bara inbunden – dyrt – och ställer tillbaka den. Går förbi Patrick O’Brien men de åtta delar av Aubrey/Maturin-serien som de har inne tror jag även finns hemma i min bokhylla. Tror. Saknar återigen ett sökbart register med alla böcker jag läst/har i bokhyllan. Så less på att komma hem med dubbletter. Bläddrar frenetiskt i minnesbanken. Vilka för­fattare brukar jag läsa? Minnesbanken verkar ha tagit sem­ester, de enda namn som poppar upp på radarn är Dorothy Sayers och Jane Austen. Visst, det är författare jag gärna läser men jag har såvitt jag vet redan läst alla deras böcker för länge sedan. Någon annan författare har jag väl läst under det senaste decenniet? Men minnesbanken vägrar komma upp med något mer namn så jag vandrar över till crime och tittar på S för att se om det finns någon bok som mina föräldrar missat införliva i sin bokhylla. Hittar Thrones, Dominations, den trettonde Lord Peter Wimsey-boken som ”avslutats” av Jill Paton Walsh. Jag ska visserligen inte handla några böcker idag men jag tar i alla fall med mig ett exemplar för att känna på den en stund. Det skulle ju kunna bli en kul present till mamma och presenter är ju tillåtet att köpa även om man håller igen på utgifterna, eller hur?

Tar en titt på travarna på borden också. Jag misstänker att de flesta kunder plockar böcker från travarna och inte från hyllorna. Hyllorna är motsvarigheten till kanelbullsdoft, de ska associera till brittiskt herrgårdsbibliotek och locka oss att bära hem böcker, böcker vi med fördel plockat från travarna på borden där man kan se hela framsidan. På så sätt håller sig bokhyllorna från att bli utplockade. (Och IKEA har fortsatt god avsättning för Billy). På bordet med garanterad verklighetsflykt under rubriken romantik, fyndar jag ett lockande bokomslag på en kärleksroman. Perfekt när man känner sig hängig och behöver piggas upp. Säkrast att jag investerar 6,99 £. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time har ett mer udda omslag men Helen rekommenderade den varmt och en del böcker bara måste man läsa för att hänga med. Ja och nu när jag hittat två böcker med den stora gula klisterlappen som förkunnar att jag får en tredje gratis så måste jag ju faktiskt välja en till. När den svarta påsen åker ner i ryggsäcken blir den avsevärt tyngre. Men det vägs upp av en ny spänst i stegen.

35. Prince(ss) of Wales

[singlepic id=237 w=300 h=300 float=right]Dagen efter är så där riktigt solig och varm som dagarna i april alltid är, förutom när det snöar eller regnar hori­sontellt. Jag sitter på en bänk i trädgården, läser senaste Dan Brown och väntar på att pappa ska komma med tåget från London. Pappa älskar att jag bor utomlands och nu har han hittat en lämplig konferens i London och kombinerar tjänsteresan med att hälsa på. I packningen finns fem efter­längtade paket Wasa rågi och en digitalkamera. Skumgum­mibrödet har mist sin charm för länge sedan och Dustin håller konkurrenskraftiga priser jämfört med de walesiska elektronikaffärerna. Min Canon Ixus blir nu uppgraderad till en Canon Ixus någonting annat med mer än dubbelt så många pixlar.

Pappa får göra tjänst som smakråd under en shopping­runda. Jag har sett en helt underbar svart North Face-jacka i dammodell. Pappa är en rationell beslutsfattare och säger ”köp den” till det mesta jag visar upp. Det är lätt för honom att säga som har ett riktigt jobb och inget hobbylön, men det är precis den uppmuntran jag behöver. Den ill­gröna tältlika anoraken är nu slutgiltigt pensionerad. Känner mig riktigt i shoppingtagen där jag vandrar runt i mina rosa mockasandaler. De klirrar så härligt när jag går.
”Hur är det med foten, har den läkt ordentligt efter benbrottet?”
”Jag kan fortsätta gå en bra bit till” svarar pappa och haltar knappt märkbart.
”Jag har nya skor, vad sägs om en pint på the Yard?”
Pappa ställer upp på en paus utan protester och jag handlar oss varsinn Brains bitter i baren.
”Tack, det här är riktigt gott.”
”Tycker du? Själv har jag ledsnat.”
”Dricker du så mycket öl?”
”Kul att se dig dricka ale, jag trodde du bara drack lager.”
Pappa svarar inte utan tar bara en till klunk ur glaset. Jag tar det som en anledning för en liten lektion i skillnaden mellan ale och lager. Det hänger på jäsningen. Ale jäses i rumstemperatur i några dagar och jästen lägger sig överst i jäskaret, därav termen överjäst öl. Lager är ett underjäst öl. Det görs med en helt annan typ av jäst som jäser i svalare temperatur. Som namnet antyder kan lagern lagras. På medeltiden var allt öl ale men när pilsnern, den första lagern uppfanns, tog den över överallt utom på de konservativa brittiska öarna, där man envisas med sin ljumma ale. Enligt entusiasterna ska den vara färsk med levande jäst och tappas från fat utan kvävgas, real ale.

[singlepic id=232 w=300 h=300 float=right]Jag avrundar min lektion och noterar att våra glas nu är tomma.
”Pappa, är det något du vill göra medan du är här”
”Jag kan tänka mig en sväng på museet.”
”Tänkte väl nästan det, klart vi ska hälsa på impressionisterna.”
Ett besök hos favorittavlorna på National Museum of Wales är obligatoriskt när pappa är på besök. Den största samlingen impressionister utanför Frankrike finns här tack vare kolet och två ogifta systrar. Gwendoline och Margaret Davies ärvde en förmögenhet som deras farfar skrapat ihop, köpte in en mängd konst som de senare donerade till museet. Det gjorde många resor i Frankrike och tillbringade också tid där i Röda korsets regi under första världskriget. Jag spekulerar över om de favoriserade franska impressio­nister för att de förälskade sig i landet (konsten, konstnären) under denna tid. Eller följde de bara goda råd från duktiga rådgivare? Jag gillar hur som helst dessa stora och färgglada målningar som man blir glad av att se på. Mest känd är en kvinna i blått av Renoir. Själv hälsar jag alltid på en monu­mental målning med mycket guld i, inget som skulle passa i ett normalt hem men den är häftigt på en museivägg. Museet är stort och efter målningarna betar jag av en ny avdelning per besök. Den här gången runstenar och gamla guldföremål. Wales har egna guldfyndigheter, därav mäng­den guldsmycken.

Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales. Titeln prins av Wales har 21 gånger getts till den brittiske tronföljaren. Först ut var Edvard I (han som erövrade Wales och rev alla walesiska slott). Prince of Wales är också namnet på en pub i centrum där jag tillbringar mer tid än jag tänker erkänna för pappa. Eventuellt bräcker dock Terra Nova nere vid jobbet Prince of Wales i kampen om titeln mest välbesökta pub. De får båda påhälsning veckan efter pappas besök.

Först ut var Terra Nova. Alla gröningar samlades där på torsdagen efter jobbet för en adjö-öl för en populär gröning. Han hade jobbat heltid några månader men skulle nu gå en Taffordkurs i Budapest och sedan vidare till Moskva som engelsklärare. Chris var en trevlig typ vars konversation involverat fler ämnen än vem som var onykter tillsammans med vem, så jag tyckte det var trist att just han försvann. Men skrattade gott när han tidigare på dagen underhöll fikarummet med dråpliga historier från en helgaktivitet för underpriviligerade barn.
”Priset var när en kille frågade mig om jag var gravid eller bög eftersom jag har hästsvans.”
Alla fnissade och samtalet leddes över till frågan om hästsvansar på män.
”Ni tjejer, har ni haft några pojkvänner med hästsvans?” Frågan ställdes av en kille med ett par mm stubb. Vi var bara två tjejer i rummet men jag slapp svara först.
”Nej, jag gillar verkligen inte hästsvansar. Jag gick på bal en gång med en kille i hästsvans. Vet ni vad han gjorde? Jo när jag skulle gå hem hittade jag honom hånglandes med min bästa kompis.”
Fy sa alla i kör och vände sig sedan till mig.
”Du då Kristina?”
”Jag har aldrig varit attraherad av långhåriga män” svarade jag gravallvarlig (och inte alldeles sanningsenligt).
Till allmän munterhet erbjöds Chris raskt en sax.

Chris hade klokt nog behållit hästsvansen konstaterade jag på Terra Nova. Jag skulle hellre varit tvärs över gatan på Salt där innegänget från kontorsvåningen huserade. De hade nämligen bjudit in en viss långhårig amerikan för att balansera upp den ensidiga könsfördelningen.
Amerikanen hade tillbringat stora delar av arbetsdagen utanför vårt kontor med att löda robotar. Jag hade så klart många ärenden förbi och frågade i förbigående vad han hade för kvällsplaner.
”Tja, jag kanske tar en pint någonstans” svarade han svävande.
Jag stampade därifrån, varför kunde han inte ge rakt besked? Förväntade han sig att jag skulle föreslå något? Var det inte hans tur? Nu visade det sig att han satt på Salt. Extremt frustrerande att jag var på Terra Nova utan möjlighet att ta mig över till Salt utan att väcka uppmärksamhet. Jag försökte flytta hela gänget genom att hävda att det var roligare om alla var på ett ställe och att Salt skulle vara en trevlig omväxling. Detta försök föll dels på att en tjej hade gympadojor på sig och därmed inte uppfyllde Salts klädkod och att gröningarna faktiskt inte har så mycket till övers för kontorstjejerna. Till slut kom W över till Terra Nova, men vid det laget satt jag fast på en bänk mitt i gruppen. Det finns annars en hel del yta på Terra Nova – fyra våningar och gott om olika sittarrangemang: i entrén ett par stora pösiga soffgrupper, längre in höga bord att hänga på och på våningarna ovanför olika typer av undanskymda hörn. Utomhus längs kajkanten står en lång rad med rustika träbord. Puben måste vara rena mjölkkossan för Brains, baren är alltid full.

[singlepic id=243 w=300 h=300 float=right]En av finesserna med att ha en sprillans ny kamera var att jag hade ett fullt legitimt skäl att ta fram den i tid och otid och leka med den. Självklart ville jag prova den och ingen kunde undra över att jag knäppte en hel radda med bilder. Fotade jag dessutom av hela sällskapet, var det inte så uppenbart vem det var jag egentligen försökte fånga på bild. Resten av bilderna kunde jag ju alltid slänga i efterhand.
En bild av W var det närmaste jag kom honom. Det klassiska tricket att vänta tills leden tunnat ut för att komma närmare och sedan ”råka” bli kvar till sist, fungerade inte eftersom jag fick skjuts hem av John OHP. Gentlemannen John erbjöd mig skjuts när vi gick till Terra Nova och det regnade.
”Sablar, det regnar. Jag som har kjol. Kjol, regn och cykel är ingen vinnande kombination.”
”Jag kan ge dig skjuts hem.”
”Gärna” svarade jag tacksamt. När han senare körde hem mig hem var jag något mindre tacksam. Men det var antagligen nyttigt att komma hem för jag måste blivit ganska på pickalurven. Jag skulle slänga ihop lite pasta och sallad och allt gick fel. Kronan på verket var att jag tog ut fel tub ur kylskåpet och hällde fotsvampssalva istället för krossad vitlök i dressingen. Måste varit rejält onykter. På en och en halv pint.

Kvällen efter studerar jag kjolar på Prince of Wales. Mitt eget kjolbärande har inspirerat mig att utöka min lista med urvalskriterier för pubar, med klädsel hos övriga besökare. Det är kanske inte så mycket en kvalitetsfaktor som en kvalitetsindikerare. Det är ett mysterium för alla som inte är födda på den här ön hur man i april (eller februari för den delen) kan ta sig till, och från, puben iförd kjol modell brett skärp och linne som lämnar del av magen bar. Man skulle ju kunna misstänka en stor, lång och varm dunjacka någonstans i en garderob om man inte a) vet att det inte finns någon garderob eller b) har sett dem i samma mundering på väg till och från busshållplatsen.

[singlepic id=242 w=300 h=300 float=right]En av studenterna har kläckt en affärsidé: hyra ut ytterkläder. Förstår inte riktigt hur han tänkt sig det hela, men det borde går att hyra ut kappor och rockar i köerna till nattklubbarna. Jag lägger inga moraliska aspekter på folks klädsel. Låt folk klä sig hur de vill och om de vill vandra runt i snålblåst och knappt plusgrader i sandaler så är jag den sista som tänker stoppa någon. Jag bara noterar att minimalistiska kläder och stort utbud av knallblå, illgula, bjärt röda eller utomjordingsgröna alkoholhaltiga drycker verkar hänga ihop. Så om man eftertraktar denna typ av drycker är minikjolar ett bra tecken att gå efter. Prince of Wales är ett utmärkt ställe för sådana drinkar och observa­tioner på fredags- eller lördagskvällar. Stället är dock stort och man kan med fördel ta trappan en våning upp och se spåren efter pubens tidigare liv som teater. Vill man fort­sätta i svunna spår kan man besöka the Philharmonic ett stenkast längre ner på bargatan. Där visades 1896 den första filmen i Wales.