Etikettarkiv: prince of Wales

35. Prince(ss) of Wales

[singlepic id=237 w=300 h=300 float=right]Dagen efter är så där riktigt solig och varm som dagarna i april alltid är, förutom när det snöar eller regnar hori­sontellt. Jag sitter på en bänk i trädgården, läser senaste Dan Brown och väntar på att pappa ska komma med tåget från London. Pappa älskar att jag bor utomlands och nu har han hittat en lämplig konferens i London och kombinerar tjänsteresan med att hälsa på. I packningen finns fem efter­längtade paket Wasa rågi och en digitalkamera. Skumgum­mibrödet har mist sin charm för länge sedan och Dustin håller konkurrenskraftiga priser jämfört med de walesiska elektronikaffärerna. Min Canon Ixus blir nu uppgraderad till en Canon Ixus någonting annat med mer än dubbelt så många pixlar.

Pappa får göra tjänst som smakråd under en shopping­runda. Jag har sett en helt underbar svart North Face-jacka i dammodell. Pappa är en rationell beslutsfattare och säger ”köp den” till det mesta jag visar upp. Det är lätt för honom att säga som har ett riktigt jobb och inget hobbylön, men det är precis den uppmuntran jag behöver. Den ill­gröna tältlika anoraken är nu slutgiltigt pensionerad. Känner mig riktigt i shoppingtagen där jag vandrar runt i mina rosa mockasandaler. De klirrar så härligt när jag går.
”Hur är det med foten, har den läkt ordentligt efter benbrottet?”
”Jag kan fortsätta gå en bra bit till” svarar pappa och haltar knappt märkbart.
”Jag har nya skor, vad sägs om en pint på the Yard?”
Pappa ställer upp på en paus utan protester och jag handlar oss varsinn Brains bitter i baren.
”Tack, det här är riktigt gott.”
”Tycker du? Själv har jag ledsnat.”
”Dricker du så mycket öl?”
”Kul att se dig dricka ale, jag trodde du bara drack lager.”
Pappa svarar inte utan tar bara en till klunk ur glaset. Jag tar det som en anledning för en liten lektion i skillnaden mellan ale och lager. Det hänger på jäsningen. Ale jäses i rumstemperatur i några dagar och jästen lägger sig överst i jäskaret, därav termen överjäst öl. Lager är ett underjäst öl. Det görs med en helt annan typ av jäst som jäser i svalare temperatur. Som namnet antyder kan lagern lagras. På medeltiden var allt öl ale men när pilsnern, den första lagern uppfanns, tog den över överallt utom på de konservativa brittiska öarna, där man envisas med sin ljumma ale. Enligt entusiasterna ska den vara färsk med levande jäst och tappas från fat utan kvävgas, real ale.

[singlepic id=232 w=300 h=300 float=right]Jag avrundar min lektion och noterar att våra glas nu är tomma.
”Pappa, är det något du vill göra medan du är här”
”Jag kan tänka mig en sväng på museet.”
”Tänkte väl nästan det, klart vi ska hälsa på impressionisterna.”
Ett besök hos favorittavlorna på National Museum of Wales är obligatoriskt när pappa är på besök. Den största samlingen impressionister utanför Frankrike finns här tack vare kolet och två ogifta systrar. Gwendoline och Margaret Davies ärvde en förmögenhet som deras farfar skrapat ihop, köpte in en mängd konst som de senare donerade till museet. Det gjorde många resor i Frankrike och tillbringade också tid där i Röda korsets regi under första världskriget. Jag spekulerar över om de favoriserade franska impressio­nister för att de förälskade sig i landet (konsten, konstnären) under denna tid. Eller följde de bara goda råd från duktiga rådgivare? Jag gillar hur som helst dessa stora och färgglada målningar som man blir glad av att se på. Mest känd är en kvinna i blått av Renoir. Själv hälsar jag alltid på en monu­mental målning med mycket guld i, inget som skulle passa i ett normalt hem men den är häftigt på en museivägg. Museet är stort och efter målningarna betar jag av en ny avdelning per besök. Den här gången runstenar och gamla guldföremål. Wales har egna guldfyndigheter, därav mäng­den guldsmycken.

Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales. Titeln prins av Wales har 21 gånger getts till den brittiske tronföljaren. Först ut var Edvard I (han som erövrade Wales och rev alla walesiska slott). Prince of Wales är också namnet på en pub i centrum där jag tillbringar mer tid än jag tänker erkänna för pappa. Eventuellt bräcker dock Terra Nova nere vid jobbet Prince of Wales i kampen om titeln mest välbesökta pub. De får båda påhälsning veckan efter pappas besök.

Först ut var Terra Nova. Alla gröningar samlades där på torsdagen efter jobbet för en adjö-öl för en populär gröning. Han hade jobbat heltid några månader men skulle nu gå en Taffordkurs i Budapest och sedan vidare till Moskva som engelsklärare. Chris var en trevlig typ vars konversation involverat fler ämnen än vem som var onykter tillsammans med vem, så jag tyckte det var trist att just han försvann. Men skrattade gott när han tidigare på dagen underhöll fikarummet med dråpliga historier från en helgaktivitet för underpriviligerade barn.
”Priset var när en kille frågade mig om jag var gravid eller bög eftersom jag har hästsvans.”
Alla fnissade och samtalet leddes över till frågan om hästsvansar på män.
”Ni tjejer, har ni haft några pojkvänner med hästsvans?” Frågan ställdes av en kille med ett par mm stubb. Vi var bara två tjejer i rummet men jag slapp svara först.
”Nej, jag gillar verkligen inte hästsvansar. Jag gick på bal en gång med en kille i hästsvans. Vet ni vad han gjorde? Jo när jag skulle gå hem hittade jag honom hånglandes med min bästa kompis.”
Fy sa alla i kör och vände sig sedan till mig.
”Du då Kristina?”
”Jag har aldrig varit attraherad av långhåriga män” svarade jag gravallvarlig (och inte alldeles sanningsenligt).
Till allmän munterhet erbjöds Chris raskt en sax.

Chris hade klokt nog behållit hästsvansen konstaterade jag på Terra Nova. Jag skulle hellre varit tvärs över gatan på Salt där innegänget från kontorsvåningen huserade. De hade nämligen bjudit in en viss långhårig amerikan för att balansera upp den ensidiga könsfördelningen.
Amerikanen hade tillbringat stora delar av arbetsdagen utanför vårt kontor med att löda robotar. Jag hade så klart många ärenden förbi och frågade i förbigående vad han hade för kvällsplaner.
”Tja, jag kanske tar en pint någonstans” svarade han svävande.
Jag stampade därifrån, varför kunde han inte ge rakt besked? Förväntade han sig att jag skulle föreslå något? Var det inte hans tur? Nu visade det sig att han satt på Salt. Extremt frustrerande att jag var på Terra Nova utan möjlighet att ta mig över till Salt utan att väcka uppmärksamhet. Jag försökte flytta hela gänget genom att hävda att det var roligare om alla var på ett ställe och att Salt skulle vara en trevlig omväxling. Detta försök föll dels på att en tjej hade gympadojor på sig och därmed inte uppfyllde Salts klädkod och att gröningarna faktiskt inte har så mycket till övers för kontorstjejerna. Till slut kom W över till Terra Nova, men vid det laget satt jag fast på en bänk mitt i gruppen. Det finns annars en hel del yta på Terra Nova – fyra våningar och gott om olika sittarrangemang: i entrén ett par stora pösiga soffgrupper, längre in höga bord att hänga på och på våningarna ovanför olika typer av undanskymda hörn. Utomhus längs kajkanten står en lång rad med rustika träbord. Puben måste vara rena mjölkkossan för Brains, baren är alltid full.

[singlepic id=243 w=300 h=300 float=right]En av finesserna med att ha en sprillans ny kamera var att jag hade ett fullt legitimt skäl att ta fram den i tid och otid och leka med den. Självklart ville jag prova den och ingen kunde undra över att jag knäppte en hel radda med bilder. Fotade jag dessutom av hela sällskapet, var det inte så uppenbart vem det var jag egentligen försökte fånga på bild. Resten av bilderna kunde jag ju alltid slänga i efterhand.
En bild av W var det närmaste jag kom honom. Det klassiska tricket att vänta tills leden tunnat ut för att komma närmare och sedan ”råka” bli kvar till sist, fungerade inte eftersom jag fick skjuts hem av John OHP. Gentlemannen John erbjöd mig skjuts när vi gick till Terra Nova och det regnade.
”Sablar, det regnar. Jag som har kjol. Kjol, regn och cykel är ingen vinnande kombination.”
”Jag kan ge dig skjuts hem.”
”Gärna” svarade jag tacksamt. När han senare körde hem mig hem var jag något mindre tacksam. Men det var antagligen nyttigt att komma hem för jag måste blivit ganska på pickalurven. Jag skulle slänga ihop lite pasta och sallad och allt gick fel. Kronan på verket var att jag tog ut fel tub ur kylskåpet och hällde fotsvampssalva istället för krossad vitlök i dressingen. Måste varit rejält onykter. På en och en halv pint.

Kvällen efter studerar jag kjolar på Prince of Wales. Mitt eget kjolbärande har inspirerat mig att utöka min lista med urvalskriterier för pubar, med klädsel hos övriga besökare. Det är kanske inte så mycket en kvalitetsfaktor som en kvalitetsindikerare. Det är ett mysterium för alla som inte är födda på den här ön hur man i april (eller februari för den delen) kan ta sig till, och från, puben iförd kjol modell brett skärp och linne som lämnar del av magen bar. Man skulle ju kunna misstänka en stor, lång och varm dunjacka någonstans i en garderob om man inte a) vet att det inte finns någon garderob eller b) har sett dem i samma mundering på väg till och från busshållplatsen.

[singlepic id=242 w=300 h=300 float=right]En av studenterna har kläckt en affärsidé: hyra ut ytterkläder. Förstår inte riktigt hur han tänkt sig det hela, men det borde går att hyra ut kappor och rockar i köerna till nattklubbarna. Jag lägger inga moraliska aspekter på folks klädsel. Låt folk klä sig hur de vill och om de vill vandra runt i snålblåst och knappt plusgrader i sandaler så är jag den sista som tänker stoppa någon. Jag bara noterar att minimalistiska kläder och stort utbud av knallblå, illgula, bjärt röda eller utomjordingsgröna alkoholhaltiga drycker verkar hänga ihop. Så om man eftertraktar denna typ av drycker är minikjolar ett bra tecken att gå efter. Prince of Wales är ett utmärkt ställe för sådana drinkar och observa­tioner på fredags- eller lördagskvällar. Stället är dock stort och man kan med fördel ta trappan en våning upp och se spåren efter pubens tidigare liv som teater. Vill man fort­sätta i svunna spår kan man besöka the Philharmonic ett stenkast längre ner på bargatan. Där visades 1896 den första filmen i Wales.

4. Brains Bitter

[singlepic id=10 w=300 h=300 float=right]När jag vaknade morgonen efter konstaterade jag att vad än huset hade för brister på hygien- och designområdet så var det åtminstone varmt. Nu sov jag i och för sig i ett tjockt patagoniaunderställ. Det var en efterlängtad julklapp från pappa under min förra sejour i landet. När jag kom hem över jul och berättade hur jag frös trodde mina föräldrar att jag överdrev. Det var först när en kompis, som tagit sig igenom en vinter på Irland, förklarade att mössa var obli­gatorisk nattklädsel som de förstod allvaret och nackdelarna med englasfönster. Därför ägde jag nu förutom en expedi­tionsmässig pyjamas en två kvadratmeter elektrisk värme­dyna (mammas bidrag). En värmedyna torkar snabbt de råfuktigaste sängkläder och är en livsnödvändighet för en komfortabel vinter i ett brittiskt hus.

Värmedynan låg därför i ett Sverigepaket på väg till Wales. Helt i onödan om mitt framtida boende skulle visa sig vara lika varmt som första natten hos Squid. Tittade mig om­kring i det kombinerade gästrummet och lagret. Jag låg mitt i rummet, på en bred futon som stått inbjudande färdig­bäddad kvällen före. Förutom en bit omålad cement i ena hörnet var väggarna vita och lätt spruckna. Golvet saknade den obligatoriska heltäckningsmattan, istället kunde jag studera maskhålen i golvplankorna. Längs väggen ut mot gatan räknade jag in elva verktygslådor, alla rester från Gaz tid som cirkusdirektör. Det ena fönstret ståtade med en gardin på trekvart. Framför stod en bambuliknande växt som kanske var grön innan den senaste ägaren drog till Australien några år tidigare.

[singlepic id=134 w=300 h=300 float=right]Den ljuvliga doften av nymalet kaffe avbröt min inspektion och lockade ner mig till köket. Efter frukosten bar jag upp packpåsarna och Heffaklumpen. Var för sig, med hänsyn till den skrangliga statusen på trappan. Därefter var jag redo för en tur ner till Cardiff Bay med Gaz. På klassiska puben the Packet mötte vi vår tidigare kursare och min blivande chef Helen. Under MSc-utbildningen var det vi tre som oftast hängde ihop, delade litteraturtips, diskuterade teater som kommunikationsmetod, om färgvalet i en utställning påverkar vilka målgrupper man når och andra livets väsent­ligheter. En avsevärd del av dessa diskussioner ägde rum över en pint på the Packet. Nu firade vi vår återträff med varsin pint Brains Bitter.

Det är svårt att besöka Cardiff och missa Brains. Det finns runt 200 Brainspubar i södra Wales och anländer man till staden med tåg ser man den bruna skorstenen på långt håll. Har man otur och vinden ligger på åt fel håll kan man få lite väl nära kontakt med bryggeriets odör.

[singlepic id=18 w=300 h=300 float=right]The Packet hade bytt publik sedan sist men annars var det samma gamla soffor och samma gamla öl.
”Cheers! Å vad gott det är med en Brains igen, det var länge sedan!”
”Javisst, och vi sitter i exakt samma hörn som när vi firade att vi lämnat in avhandlingarna” sa Helen och tog en djup klunk ur glaset.
”Ja, och där satt vi när jag bjöd alla på en runda när jag fick jobbet som utställningsansvarig på Universeum i Göteborg” sa jag och pekade på bänken bredvid.
”Och där, längst in, spelade vi in scenen till vår video.”
”Den där vi skulle spela berusade rugbysupporters” flinade Helen.
”Och inte kom på något fiffigare sätt att få fram alla använda glas vi behövde som rekvisita än att köpa en massa öl och dricka upp” sa jag sarkastiskt.
”Ni var så snygga i ansikssmink” la Gaz till.
”Inte hälften så snygga som du i din akademiska dräkt, magister Gaz” retades Helen tillbaka.
”Det var tider det, men nu är vi återsamlade igen och kan skapa nya minnen” sa jag och försjönk i gamla minnen. Det där med Universeum var inte så kul att komma ihåg. Jobb­erbjudande försvann samtidigt som min kontakt försvann ur projektet. Men videon var desto roligare att minnas, den var ett moment i någon av delkurserna och ämnet var fritt. I scenen på the Packet skulle vi spela att vi tittade på en rugbymatch under tilltagande berusning. Det var eftermid­dag, puben var nästan tom och vi kom bara på ett sätt att få fram alla tomma och odiskade ölglas som skulle illustrera vårt gradvisa förfall. Problemet var kanske att även om detta var sista scenen i filmen så var det inte sista scenen i inspelningsordningen… Vi skulle in till stan efteråt (i bil) och filma hur tre utlänningar anlände till det främmande landet Wales, upptäckte att staden led av rugbyfnatt och hittade en hjälpsam inföding (Gaz) som kunde förklara spelets regler.

Efter den nostalgiska lunchen gav sig Gaz och Helen av åt olika håll. Jag kände mig plötsligt väldigt ensam och över­given. Bitter över att bli utkastad till ett kallt och gråmulet land, borde det inte varit idioterna som fått gå och duktiga jag som fått stanna kvar? Sviterna från hejdåfesten och den långa resan hjälpte inte heller upp humöret. Innan jag totalt försjönk i självömkan grep jag mig an att studera effekten av den pågående operation skönhetslyft av Cardiff Bay. Vad som fyra år tidigare varit ett fallfärdigt ruckel med väggarna fulla med reklamaffischer var nu hem för en elegant indisk restaurang. Bra. Jag gillar curry. Och rivningskåkar må göra sig väldigt bra på foton i böcker om bortglömda platser men är inte lika roliga att passera varje dag. Jag promene­rade ner till Norska kyrkan vars krav på berömmelse är att Roald Dahl är döpt i den, även om den då låg på en annan plats. Eftersom jag varken läst eller sett Kalle och choklad­fabriken brydde jag mig inte speciellt utan vandrade vidare.

HMS Richmond var på PR-besök och hade öppet för all­mänheten. Skulle jag gå in? Stod på kajen och velade. Kan­ske hade jag redan uppfyllt min kvot av krigsfartyg när jag köade i timmar för att komma ner i Gotland när hon var på besök i Malmö? Jag köade för att få en skymt av de berömda Sterlingmotorerna. För de som inte känner till Sterlingmotorernas oerhörda fördel framför andra sätt att driva ubåtar så kan jag berätta att de är mycket tystare. Det har gjort ubåtar av gotlandsklassen populära på Natoöv­ningar. Eller impopulära om du är kapten på en atomdriven ubåt och det är ditt uppdrag att försöka hitta igen den svenska ubåten. Mitt intresse för Gotland berodde nu mer på alla timmar jag tillbringat i U3, andra världskrigsubåten som står på Malmö Museer, och mindre på något generellt intresse för krigsfartyg.

Kände mig fånig som stod på kajkanten och velade så jag styrde med stockholmskt bestämda steg rakt mot land­gången. Jag var ju i vanlig god ordning enda kvinnan utan varken vapenfetischistisk pojkvän eller båtintresserade barn i släptåg. Var nyfiken på hur britterna genomför sina PR-övningar för flottan. Ganska tråkigt kom jag fram till och traskade raskt av igen. Ångrade raskt att jag övergav vad som faktiskt var tak över huvudet. Regnet hängde i luften och hamnområdet med bar himmel lockade inte så jag letade reda på en blå Bay Express in till centrum.

Bay Express är en inte helt igenom logisk busslinje. Det fanns redan tåg och vanliga orange bussar mellan hamnen och staden. Men dessa var förknippade med socialgrupp tre och politikerna insåg att turister eller barnfamiljer i medel­klassen inte kunde förväntas nedlåta sig till att använda dessa. De riskerade ju att hamna bredvid någon fattig. Eller muslim. Eller svart, fattig muslim. Hu! Politikerna skapade därför en fattig-svart-muslim-fri linje med små blå bussar som kör skytteltrafik. Till skillnad från de orange bussarna för de fattiga kan man betala med sedlar och få växel till­baka. Resan är dessutom fem pence billigare.

Framme i centrum hoppade jag in på första bästa pub, vilket blev stora Prince of Wales. Torr och varm inväntade jag att Helen skulle sluta för dagen och ansluta. Dagens andra Brains Bitter smakade inte fullt lika bra som den för­sta. Brains Bitter är en mellanbrun ganska besk öl. En gång i tiden användes namnet bitter för en ale som stannade på fat medan samma öl tappad på flaska fick etiketten pale ale. Det var Helen som utbildade mig, hon är medlem i CAMRA – en organisation för ölnördar.
”Hur länge tror du att du stannar i Wales” undrade Helen.
Gissade att vad hon egentligen frågade var hur länge skulle jag bli kvar i hennes team.
”Jag vet inte.” Tack vare farmor har jag råd att ha lägen­heten i Malmö stående tom i ett halvår. Så jag kan känna efter om jag ska flytta över hit för gott eller inte. Jag vill vara lite försiktig den här gången, när jag flyttade till Malmö sålde jag min kära trädgård för det lät så bra och så blev det bara skit. Egentligen vet jag inte om jag orkar flytta en gång till, men arbetsmarknaden i Sverige är kass, så det lutar åt att jag blir kvar här.
Helen verkade nöjd med svaret och vi övergick till att dis­kutera vår nya relation som chef och medarbetare. Skulle den fungera?

[wp_geo_map]